3. Utredning om uppskov

    Bland den personal som vid mobilisering skulle erhålla uppskov återfanns som tidigare omnämnts civil polispersonal, men också personer med ordinarie anställning vid till exempel järnvägsväsendet eller tullverket. Avsikten med uppskovet var främst att "trygga statslivets jämna gång eller undvika mera allmänt kännbara rubbningar inom samhället".29 Då emellertid i slutet av 1930-talet över 3 500 före detta eller i reserven varande officerare, underofficerare, underbefäl och meniga var anställda enbart inom det civila polisväsendet, befarades från militärt håll att "slitningar" kunde uppstå i ett krisläge. Vidare konstaterades att ordningsmaktens uppgifter vid mobilisering torde öka, varför det knappast i en sådan situation var lämpligt med en personalminskning.30

    Av denna anledning hemställde chefen för försvarsstaben, generallöjtnant Olof Thörnell, i juni 1939 till Konungen om tillsättandet av en civil utredningsman med syftet att i fredstid "under hänsynstagande till berättigade krav från olika myndigheter avväga frågan om förfogande över här avsedda personalgrupper för civil eller militär tjänst i händelse av mobilisering".31 Den 30 juni samma år tillkallade Kungl Maj:t f d lagbyråchefen i Justitiedepartementet, häradshövdingen och kaptenen i A 5 reserv, Ernst Leche såsom sakkunnig utredningsman.32

    3.1 Utredningens genomförande

    Utredningen, som kom att omfatta polisväsendet, brandskyddet, järnvägarna samt kust- och gränsbevakningen, erfordrade uppgifter från flera myndigheter. I augusti 1939 sammanträdde Leche med representanter ur försvarsstaben, arméstaben, marinstaben, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, Överståthållarämbetet, Järnvägsstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Stockholms stads brandväsende, försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå och statspolisintendenten. Händelseutvecklingen 1939-1940 inverkade emellertid på utredningens arbete. Leche själv inkallades och påbörjade efter hand tjänstgöring vid försvarsstaben där utredningsarbetet fortsatte. Han kommenterade detta:

    Sedan utredningen på grund av de utrikespolitiska förhållandena och därav föranledda inkallelser måst avbrytas, upptogs den åter i september 1940. Därvid kunde de erfarenheter som vunnits inom de av inkallelserna mest berörda områdena tillgodogöras. Samtidigt förnyades och fullständigades visst betydelsefullt statistiskt material.33

    Leche begärde in kortfattade redogörelser av de myndigheter som berördes av utredningen. Polisväsendets olika organ ingav härvid en riklig mängd svar. Förutom vid vanliga inkallelser ansåg sig polisväsendet drabbat vid upprättandet av krigspolisen och "organisationer med speciella polisuppgifter". En erfarenhet var att det krävdes förband av en viss storlek för omhändertagande och bevakning vid internering av utländsk trupp. Den livliga järnvägstrafiken fordrade också någon form av ordningshållning utöver vad krigspolisen och det civila polisväsendet kunde åstadkomma. Att avdela militära förband för dessa uppgifter innebar att uppgjorda planer rubbades, men också i övrigt kunde det vara olämpligt med "vanlig" trupp. Flera polismästare och landsfogdar redovisade de problem inkallandet av polisbefäl hade utgjort, och uttryckte sitt ogillande över att det var möjligt att samtidigt inneha befattning vid polisväsendet och anställning i krigsmaktens reserv. Önskemålet var att alla ordinarie polismän skulle frikallas eller åtminstone erhålla uppskov. Övriga myndigheter utanför polisväsendet ansåg sig inte anmärkningsvärt ha påverkats av den förstärkta försvarsberedskapen.34

    3.2 Utredningens förslag

    Utredningen, som ingavs den 9 november 1940 i form av en promemoria till chefen för försvarsstaben, har inte återfunnits i försvarsstabens arkiv.35 En kopia jämte remissinstansernas svar finns emellertid i en konseljakt från Försvarsdepartementet i Riksarkivet.

    Leche konstaterade i sitt förslag att vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap krävs inkallelser av befäl för att uppsätta förbanden. Mot detta stod de civila polismyndigheternas intressen av att i en krigssituation kunna förfoga över sin personal. Det var redan bestyrkt att polisens arbetsuppgifter i en sådan situation ökade och att otillräckliga polisstyrkor innebar avsevärda olägenheter. Han menade:

    Ur samhällets synpunkt allvarligast är dock, att en decimering av polisen i fråga om befäl och manskap medför risk att -- då till följd av krisen sociala orosanledningar uppkomma -- den s k inre fronten icke kan hållas. Att någon svaghet icke uppstår i denna måste även vara ett bestämt militärt önskemål. Det förtjänar framhållas, att det allmänt anses att revolutionen i Tyskland år 1918 blev onödigt blodig på grund av att polisen genom stora militärutkallelser vid ifrågavarande tidpunkt var starkt beskuren. ... Utredningsmannen har funnit, att avgörande skäl talar för att man i större utsträckning än hittills skett vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap tillgodoser de polisiära intressena. Detta bör emellertid, såsom framgår av det följande, icke endast ske genom ökade möjligheter till uppskov med inställelse till militärtjänst utan även på annat sätt.36

    Leche föreslog att uppskov för officerare och underofficerare skulle underkastas en årlig prövning. För underbefäl med anställning vid polisen, järnvägsväsendet eller brandskyddet borde dessas uppskov granskas. I syfte att avlasta polisens arbetsuppgifter vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap föreslog han att en särskild fältpolis borde inrättas. Slutligen ansåg han att ett redan tidigare lämnat förslag att utbilda landstormsförband i polisbevakningstjänst borde genomföras.37

    3.3 Förslaget om fältpolisen

    Leche föreslog med andra ord att inom den militära organisationen åstadkomma en förstärkning av polisväsendet. Som utländsk förebild nämnde han den finska armén, där relativt stora polisförband var ställda under militär ledning med uppgifter som i Sverige låg på den civila polisen. Det skulle innebära arbetslättnader samt minskat personalbehov av poliser under krigsförhållanden med en motsvarande organisation, ansåg Leche.

    Förslaget om fältpolisförband innebar att Leche också kunde föreslå en indragning av infanteriregementenas självständiga polisgrupper. Dessa avsågs ersättas av under en armékårchef lydande fältpoliskompanier och därtill ett antal kompanier ställda till överbefälhavarens förfogande, för att disponeras av den territoriella befälhavaren. För tjänstgöring vid fältpolisen skulle rekryteras befäl och manskap ur arméns reserv. Begreppet fältpolis erhöll härmed en annan betydelse än i 1914 års reglemente. Önskvärt vore att kompani- och plutonchefer var anställda som poliskommissarier eller överkonstaplar inom den civila polisen. Manskapsstyrkan skulle uttagas bland infanteriets värnpliktiga efter den första utbildningsperioden, omkring 10-15 man per regemente och årsklass. Förbandet tänktes därefter sammanföras fördelningsvis för specialutbildning och samövning. Fredstjänstgöringen skulle härvid inte överstiga vanlig värnpliktstjänstgöring. Uttagning till fältpolis borde därtill ske efter noggrann individuell prövning.

    Leche föreslog vidare att fältpolisen skulle, förutom de självständiga polisgruppernas uppgifter, kunna åläggas bevakningstjänst vid hamnar, gränser och flygplatser. Den kunde också användas för ordningstjänst inom militära förläggningsorter och krigsskådeplatser. Fältpolisen skulle kunna användas som stridande trupp och därmed utrustas med automatvapen. För att garantera en viss rörlighet borde den utrustas med bilar och motorcyklar. Förbandet skulle på det hela taget ha karaktären av ett elitförband.

    Vid behov skulle fältpolisen kunna ställas till civil polismyndighets förfogande. Närmare utformning av bestämmelser, organisation och utbildning förordades ske i samråd mellan militära myndigheter och civila polisväsendet, där erfarenheter av statspolisens verksamhet skulle kunna tillvaratagas.38

    I utredningen föreslogs också att stabspolisen borde bibehållas men enbart bestå av kriminalutbildad personal. Detta skulle innebära att en minskning med ytterligare elva polisbefattningar kunde ske, från 35 till 24 stabspoliser.39

    3.4 Remissinstansernas yttrande

    Försvarsstaben skickade efter mottagandet utredningen på remiss, och i konseljakten återfinns fyra svar. Förutom de tre försvarsgrenscheferna yttrade Statens arbetsmarknadskommission sig, och menade att få länder hade en så svag polisbevakning på landsbygden som Sverige. Kommissionen ansåg att förslaget om fältpolis därför var "synnerligen beaktansvärt" och ett steg i rätt riktning.40 Det är väl troligt att kommissionen främst såg saken ur ett civilt perspektiv.

    Flygvapen- och marincheferna betraktade inrättandet av en fältpolis som ändamålsenligt. Marinchefen önskade vid utarbetandet av förslag ett närmare undersökande av behov av fältpolis inom marinen. I arméchefens svar nämndes däremot inte ordet fältpolis. Istället proponerades att Leches samlade förslag inte skulle genomföras omgående, utan överlämnas till chefen för armén för prövning i samband med utarbetandet av en ny härordning.41 Detta accepterades av försvarsstabschefen. Avseende utredningens övriga förslag utmynnade dessa i en kungörelse där reservpersonalens uppskov reglerades.42 Redan tidigare hade ett beslut om landstormspolisen fattats.43

    3.5 Sammanfattning

    Under slutet av 1930-talet insåg försvarsledningen att det skulle uppstå intressekonflikter avseende utnyttjandet av personal mellan civila och militära myndigheter vid en krigsfara eller ett krigsutbrott. Försvarsstabschefen begärde därför en utredning för att göra en avvägning av de olika behoven för förfogande.

    Händelseutvecklingen under utredningens gång visade att ett behov fanns av ordningshållning inom krigsmakten, särskilt vid järnvägstrafiken. Samtidigt hade den civila polisen decimerats genom många polisbefäl hade inkallats. Utredningen visade att det var nödvändigt vid mobilisering att befälspersoner inkallades, men samtidigt att de civila polismyndigheternas uppgifter sannolikt ökade. För att bättre tillgodose båda intressena föreslog utredningen att samtliga uppskov skulle ses över, och att inrätta en fältpolis för att avlasta den civila polisen något.

    Denna fältpolis med förebild från den finska armén skulle helt enkelt vara en polisstyrka inom krigsmakten. Den bemannades av befäl och manskap ur reserven och specialutbildades för uppgiften. Efter remissinstansernas positiva yttranden utmynnade förslaget i att arbete påbörjades för att sätta upp en fältpolisorganisation.

    1. SFS 1931:248: 2 §, bilaga A; 1934:451: 3 §, bilaga A; 1937:773: 3 §, bilaga A.
    2. FM: Fst/Säk (H): F IX f vol 1. Koncept från försvarsstaben till CA, 1939 (odaterat); Försvarsstaben till Konungen, 1939-06-17.
    3. FM: Fst/Säk (H): F IX f vol 1. Försvarsstaben till Konungen, 1939-06-17.
    4. KrA: Adlercreutz: vol 28 B.11 Den militära polisen; Förteckning över statliga utredningar 1904-1945. Riksdagsbiblioteket, Stockholm, 1953: s 269.
    5. Riksarkivet: Försvarsdepartementet arkiv: Konseljakt 31 juli 1941 nr 45 (dnr 3494) [RA: FöD konseljakt 1941-07-31]. Promemoria angående uppskov vid mobilisering m m för viss reservpersonal (Leche) [Utredningen].
    6. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. Utredningen; KrA: Adlercreutz: vol 28. B.11 Den militära polisen.
    7. Förteckning över statliga utredningar 1904-1945. Riksdagsbiblioteket, Stockholm, 1953: s 269.
    8. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. Utredningen.
    9. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. Utredningen; KrA: Adlercreutz: vol 28. B.11 Den militära polisen.
    10. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. Utredningen.
    11. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. Utredningen; FM: Fst/Säk (H): F IX f vol 1. Lantförsvarets kommandoexpedition till ÖB, 1940-03-13.
    12. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. Statens arbetsmarknadskommission till försvarsstaben, 1940-12-09.
    13. RA: FöD konseljakt 1941-07-31. CFV till försvarsstaben, 1940-12-09; CM till försvarsstaben, 1940-12-08; CA till försvarsstaben, 1940-12-10.
    14. SFS 1941:692, utfärdad 1941-07-31.
    15. SFS 1941:221, utfärdad 1941-04-25.

    Föregående avsnitt Nästa avsnitt
    Till innehållsförteckningen

    Åter till förstasidan.