Behovet att utbilda fältpoliser upphörde naturligtvis inte vid krigsslutet. Redan i juni 1945 fanns 173 vakanser, dvs mer än ett kompani. Krigspolisdetaljen föreslog en utbildning av 125 soldater per år, som efter sex månaders soldatutbildning vid ett infanteriregemente skulle genomgå en sex månaders fältpolisskola. Återigen underströks vikten av att tjänstens natur krävde att utbildningen förlades till någon relativt avskild plats. I förslaget nämndes Rommehed, och det påpekades också att utbildningen inte bara skulle kunna ske för marinen som tidigare, utan även för flygvapnet.128
Överbefälhavaren och arméchefen enades dock om att fältpolisutbildningen skulle ske vid ett garnisonskompani provisoriskt förlagt vid I 1, men inte starta förrän 1946. Den första kullen inryckte den 1 oktober 1946 för en åtta månaders soldat- och rekrytskola. Utbildningen avslutades därefter med fyra månaders fältpolisutbildning vid Rommehed. Ytterligare en omgång genomfördes på detta sätt.129 Med 1948 års försvarsordning inordnades garnisonskompaniet i I 1, där en fältpolisskola inrättades 1955. Från utbildningsåret 1956-1957 förlades dock fältpolisen efter riksdagsbeslut till K 3 i Skövde, där utbildningen av ryttarförband skulle upphöra. Samtidigt hade garnisonstjänsten i Stockholm i hög grad inverkat på fältpolisutbildningen. Benämningen fältpolis övergavs 1964 till förmån för militärpolis vilket stämde bättre överens med internationell terminologi.130
Genom 1972 års försvarsbeslut avsågs K 3 börja utbilda jägarförband, och militärpolisutbildningen överfördes till K 1 från 1975.131 Under 1980-talet skedde en uppdelning av militärpolisförbanden i två olika typer: militärpoliskompaniet med tonvikt lagd på ordningstjänst, och militärpolisskvadronen, företrädesvis avsedd för säkerhetstjänst. Sedan 1991 sker utbildning av militärpoliser åter även vid K 3.132
![]() |
Nästa avsnitt
![]() |