Den här artikeln har publicerats i Ny Tid hösten 2002.
När polemiken kring "Kommunismens svarta bok" här i Finland pågick som värst, undrade jag storligen om någon av dessa skrikhalsar alls hade läst boken. Högern "visste" redan på förhand att boken på något övernaturligt sätt bestyrkte deras mytologi, enligt vilken varje finsk vapenvägrare egentligen är objektivt medansvarig för Stalins massmord, socialbidrag ett brott mot mänskligheten och skatteförhöjningar en massaker på oskyldiga slantar. Vänsterdebattörerna kunde givetvis inte läsa boken heller: de verkade genuint rädda för att rubbas i sina politiska övertygelser. Följaktligen blev det för det mesta urtråkig gyttjebrottning i urgamla skyttegravar. En del vänsterdebattörer försökte grumla till saken med irrelevanta hänvisningar till kapitalismens orättvisor. Att rättfärdiga en massaker med en annan är en motbjudande kvarleva från kalla krigets år, någonting vi äntligen borde sluta med. "Two wrongs don't make a right", som angloamerikanerna säger.
Det roliga med den finska versionen av Svarta boken är att översättaren Heikki Eskelinen, en välkänd högervriden struntgenerator, försett den med ett långt förord för att hjälpa läsaren dra de "rätta" inrikespolitiska slutsatserna. En del av de som i dag yttrar sig allvetande om "kommunismen" skulle göra klokt i att lära känna realsocialismen inifrån, t ex genom att lära sig lite ryska. Eskelinen skulle måhända ha besparat läsarna sin jeremiad, om han vetat, att politiskt renläriga förord, efterord och kommentarer utgjorde den subtilaste formen av censur i de östeuropeiska folkdemokratierna, tillämpad särskilt på klassiker, som man inte riktigt vågade saxa i.
För mig själv är Kommunismens svarta bok gammal skåpmat. Största delen av de källor boken nämner hade jag redan läst när jag kollade Svarta boken för första gången. Roligt nog har åtminstone en av dem - Kazimierz Moczarskis mycket läsvärda "Rozmowy z katem" ("Samtal med en bödel") - i Finland utkommit på det utpräglat kommunistiska förlaget Kansankulttuuri.
Givetvis är det helt okej att böcker som Svarta boken utges, till och med på finska, men det känns irriterande att diskussionen oftast tycks handla om huruvida man accepterar eller förkastar boken i sin helhet. Men antagligen är det omöjligt att få fram en nyanserad debatt om den här frågan i ett land, där realsocialismen (tack och lov) aldrig upplevts i praktiken: här tycks den istället utgöra en symbol, ett slagträ i den inrikespolitiska polemiken. Jag vill inte påstå att diskussionen t ex i de polska tidningarna skulle hålla sig på en väsentligt högre nivå, men där brukar åtminstone sådana personer delta i den som läst sina läxor innan de vågar sig in i debatten.
Sålunda är det alltför vanligt att alla sorters tokstollar läser in sina fördomar i Gulag, som de använder som argument för milt sagt besynnerliga påståenden. Rena paranoiker är i en klass för sig, men t ex Tatu Vanhanen, professor emeritus, är en gestalt som vida kretsar tar på allvar: en eugenikfrälst sociobiolog som försöker blåsa nytt liv i rashygieniska idéer - antagligen anser han att rasistisk pseudovetenskap nu, efter "kommunismens" kollaps, inte bara blivit rumsren utan också vetenskapligt mindre dubiös. Hans särskilda käpphäst är intelligenskvoten och dess ärftlighet, som sig bör. Nyligen påstod han - relata refero - någonting i den stilen att den ryska rasen försämrats av den stalinistiska terrorn, som enligt honom riktade sig mot de mest kvalificerade och välutbildade och sålunda minskade antalet klyftighetsgener i poolen.
Alla som läst sin Solzjenitsyn och sin Roy Medvedev vet mycket väl att så inte var fallet. Klassikern Robert Conquest beskrev i sin bok "Den stora terrorn" det som Medvedev kallade "kriget mot bönderna" och betonade att det var precis "avkulakiseringen" av landsbygden som krävde flest offer, inte förföljelsen av gamla partikadrer och kvalificerade specialister: denna kallar Conquest den lilla terrorn. Vill man betrakta Sovjetunionen ur sociobiologisk synpunkt, är det främst obildade (obildbara?) lantsare som fick sätta livet till: precis den sortens människor alltså som Vanhanen - eller hans mindre sofistikerade meningsfränder - antagligen ville bli av med i rasförädlingens namn.
Vid uppskattandet av antalet terroroffer - eller det relativa antalet representanter för olika samhällsskikt - är det skäl att jämföra med situationen i, om inte direkt siffrorna för, Nazityskland. Det nazistiska folkmordet på judarna var i princip möjligt därför att det skedde under kriget och riktade sig till stor del mot erövrade länders innevånare - polska, ryska, franska osv. judar. I själva Tyskland var partiet till och med tvunget att inställa deporteringarna av judiska makar till "ariska" kvinnor efter en massdemonstration av tyskor gifta med judar. Det finns en gräns för hur långt en diktatur, t o m en totalitär diktatur, kan gå i godtycke och förtryck, och överskrider man gränsen så kollapsar själva samhällsstrukturerna.
Det är klart att Stalin - sedan Chrusjtjov, och efter honom hela konkarongen av gubbar som flytt från ålderdomshemmets slutna avdelning - klarade av att upprätthålla en viss normalitet i sitt rike. Detta torde bero på, att förtrycket och mördandet bland stadsborna aldrig nådde samma omfattning som på landet. Landsbygden räknades av bolsjevikerna inte riktigt som en del av det accepterade "samhället": den uppfattades som en tillbakabliven region som det var tillåtet och skäligt att betrakta som "ockuperat område"; och som Hitler tillät sig i Polen sådant som inte gick att genomföra i Berlin, kunde även Stalin tillåta sig på landet sådana grymheter som inte nödvändigtvis hade lyckats i Moskva. I städerna gällde det ju ändå att bygga upp ett folkligt stöd, inte minst bland "proletärerna".
Att bönderna var den mest utsatta gruppen i Sovjet är nog ett rätt så accepterat faktum; och om vänsterdebattörerna läste Solzjenitsyn, skulle vem som helst av dem ha kunnat sätta Vanhanen på plats. I stället fick han lugnt fortsätta med att bygga hela korthus av teori på sina felaktiga uppfattningar om den stalinistiska terrorn. Kanske han baserar dessa uppfattningar på vad vi vet om Pol Pots Kambodja; men det är symptomatiskt att det inte ens faller Vanhanen in att fråga sig, om det alls är skillnad på terror i Stalins Sovjet och dito i Kambodja. Det finns en inrotad och vedertagen, men osann och skadlig uppfattning om en enda monolitisk Kommunism: folk borde läsa böcker - för all del också Kommunismens svarta bok - och fatta att det fanns flera olika kommunismer.
Jag vill givetvis inte påstå att Gulag-arkipelagen inte skulle tåla kritik. Författaren själv kallade boken för "popytka chudozjestvennogo issledovanija", dvs. ett försök till konstnärlig forskning, vilket väl ska tolkas så att boken i första hand bör läsas som skönlitteratur, inte som historieskrivning.
Solzjenitsyn har på grund av sina åsikter om den västerländska demokratin av en del vänstermänniskor förklarats för en högerradikal extremist och därför opålitlig. Hans världsåskådning är, det måste medges, en ganska reaktionär blandning av asketism, feodalism och patriarkal teokrati - en sorts slavofili. Men hans samhällssyn har formats i det stalinistiska Sovjet: han har helt enkelt inget hum om vare sig demokratin eller rättsstaten. Även hans uppfattningar om Väst är tydligen påverkade av de sovjetiska propagandaklichéerna. Hur kunde det vara annorlunda?
Solzjenitsyn ser nog att det är någonting djupt fel med sovjetsamhället, men det är bara så långt hans öga når. Eftersom den sovjetiska historieuppfattningen ser kommunismen som det enda alternativet till tsarism, obskurantism, livegenskap och det gamla Rysslands patriarkala, feodala traditioner, är det endast detta gamla Ryssland författaren kan tänka sig som ett alternativ till den sovjetiska kommunismen. Han kan sålunda bara erbjuda en totalitarism med omvända förtecken. Detta minskar givetvis inte hans trovärdighet som vittne, vad inbitna gammelkommunister än må muttra om hans "fascism". Snarare illustrerar det vilket värdevakuum, vilken moralisk förstörelse och politisk förruttnelse den sovjetiska totalitarismen gett upphov till i Ryssland: inte ens dess motståndare kan föreställa sig ett ordentligt alternativ.
Att framställa Solzjenitsyn som en moralisk auktoritet, som en del västliga högermänniskor (inte minst inom den rikssvenska tankefabriken Timbro) gjort, är sålunda problematiskt. Totalitarismens offer brukar vara förgiftade av totalitarismen själva, och att ta deras "kritik" på den västerländska demokratin är precis lika klokt som att lyssna till vad en astrolog tycker om astronomin. Att förhärliga och helgonförklara en Solzjenitsyn är inte på plats: vi vet nog bättre än han vad som är bäst för vårt samhälle.
Nobelprisförfattaren Czeslaw Milosz, som på sin tid översatte Pablo Neruda till polska, sade om denne, att han var en stor författare sålänge han höll sig till att skriva om fattiga och förtryckta i sitt eget land, ty detta var det Neruda visste någonting om. När däremot chilenaren övergick till att prisa det "lyckliga" kochozlivet i Ukraina (av alla ställen!), blev han oläsbar för Milosz - ty då skrev han om det Milosz visste mera om. - När vi läser Solzjenitsyn, bör vi vara kritiska på samma sätt: att han inte vet någonting om den västerländska demokratin, är ingen anledning att förneka hans värde som skildrare av det han faktiskt vet någonting om.
Det antal dödsoffer som Solzjenitsyn nämner för Gulag-arkipelagen förefaller givetvis överdrivet: Roy Medvedev har i sin Stalinbiografi konstaterat att det ur rent befolkningsstatistisk synvinkel är omöjligt med femtio eller sjuttio miljoner offer. Lika oseriöst är det att t ex spekulera om uteblivna födslar, ty då hamnar man i ren metafysik. Men å andra sidan är det bekant att befolkningsstatistikerna i Sovjet alltid undanhölls offentligheten: skälet torde nog ha varit att massmordet på egna medborgare syntes för tydligt. Utan vidare var det miljoner människor som försvann i Arkipelagen; men å andra sidan är det klart att någon sorts normalitet gick att upprätthållas i sovjetstaten trots allt, och det tog statsskicket hela sjuttio år att arkebusera och terrorisera ihjäl sig. Den stora frågan lyder: hur stor del av en nation kan falla offer för politisk terror och godtyckliga repressalier utan att hela staten rämnar?
"Arkipelagen" har alltså sina brister som historieskrivning. Även dess skönlitterära värde har förnekats även av en del i princip sympatiska recensenter. Mig veterligen har bara Erkki Vettenniemi uppmärksammat de "kinematografiska" kvaliteterna hos Solzjenitsyn: det skarpa ögat för konkreta detaljer och det träffande ordet för att beskriva dem. Tolvåriga pojkar, även oförbätterliga bokmalar, orkar sällan läsa böcker som är både tråkiga och litterärt misslyckade, som Arkipelagen påståtts vara; jag läste de första två delarna ("Fängelseindustrin" och "Den eviga rörelsen" ) när jag själv var tolv, och det flera gånger i sträck.
Solzjenitsyn såg det som moraliskt dubiöst att ens skriva skönlitteratur om lägren och kritiserade Anna Achmatova för att estetisera lidandet i "Requiem", som handlar om en kvinna och hennes arresterade son. Enligt Solzjenitsyn kunde Gulag endast beskrivas på allmänmänskligt, kollektivt sätt. Personliga skildringar som "Requiem" var oanständiga och syndiga, frivol drift med allvarliga saker. Denna i grunden konstfientliga attityd ogillades av Josif Brodskij, som ansåg, att Solzjenitsyn på grund av sin sanningstörst försummade att använda även sådana modernistiska knep som kunde betonat budskapet. När han läste "Cancerkliniken", väntade han hela tiden på en övergång från platt realism till absurdism. Den övergången uteblev.
Brodskij hade en poäng. Absurd humor kan ofta ge en sannare bild av mentaliteten i en totalitär diktatur än torra vardagsskildringar. Paradexemplet på detta är Viktor Pelevins bitande sarkastiska roman "Omon-Ra": en ex-sovjetisk, bittert antikommunistisk bekant till mig sade att boken fick henne att vilja spy, ty den var enligt hennes åsikt kalkylerad att framkalla äckel hos alla som levat i Sovjet. I boken är allting överdrivet och absurt, men det ligger en fruktansvärd realism helt under ytan. Huvudpersonen heter Omon i förnamn, i analogi med så många sovjetiska förnamn med ideologiskt innehåll (man kan tänka sig sådana förkortningar och förvrängningar av Lenins namn som "Ninel" och "Vladlen"): hans snälle och ömt älskande far vill sin "Omka" det allra bästa, och eftersom han är milisman själv, är det bästa att göra karriär i OMON.
Allt detta har sin motsvarighet i verkligheten. Systemet kunde ju fortbestå bara sålänge det fanns sådana människor som lille Omkas far, varken onda eller moraliskt korrumperade, som uppriktigt och naivt trodde att Sovjet var världens bästa land, att ordet "tjeka" lät romantiskt och äventyrsrikt som James Bond och att det var ett fint liv för en uppåtsträvande ung man att få arbeta i säkerhetsorganen.
Även på andra sätt lyckas Pelevin förmedla en i alla sina groteska överdrifter sann och nästan trovärdig bild av livet och mentaliteten i Sovjet. Varken de interkontinentala missilerna eller rymdraketerna är datorstyrda, ty det finns inga datorer som skulle fungera. Följaktligen offras det en ung kadett i varje missiltest och med varje raketsteg; men ingen ifrågasätter detta, för det hör till saken att upprätthålla Sovjetunionens stormaktsfasad till vilket mänskligt pris som helst. Allt detta är på ytan omöjligt och långsökt; men för den som känner till den sovjetiska mentaliteten måste nicka igenkännande åt ett och annat.
Gulag-arkipelagen har sina absurt humoristiska drag den också, till exempel den raljerande "etnografiska forskningsrapporten" om "lägerfångarna som en nation" - ibland frågar sig läsaren, om det bara var med skrivandet av en som non-fiction menad bok som Solzjenitsyn kunde befria sig från den av Brodskij kritiserade antikonstnärliga attityden. Men i alla fall räcker Arkipelagen inte allena: det behövs kompletterande läsning och alternativa tolkningar.
Dmitrij Volkogonov och Roy Medvedev står där främst i raden, låt vara att de ibland verkar lika naiva som Omkas far, åtminstone vad gäller grannländerna och deras rätt till självständig existens. Det går läsaren på nerverna att se, hur de av bolsjevikiska trupper erövrade områdena (i kriget om Polens gränser strax efter första världskriget) även hos en så solid antistalinist som Medvedev inte "erövras", utan "befrias" (i boken "Stalin och stalinismen"); och lika irriterande känns Stalinbiografen Volkogonovs ("Triumf i tragedija: polititjeskij portret I.V. Stalina") ovilja att se det sovjetiska maktövertagandet i de baltiska länderna som något i och för sig förkastligt. Volkogonov verkar resonera ungefär så här: Om Sovjetunionen hade varit den progressiva utopi det var meningen att det skulle vara, hade det varit okej att ansluta de baltiska staterna - och det var Sovjetunionens sanna natur att vara en sådan utopi, det var bara Stalin som förstörde allting. Här kan vi bara konstatera, som man brukar säga på finska: om tanten hade testiklar, skulle tanten vara en farbror.
Volkogonov och Medvedev har sitt värde: Medvedevs kritiska kommentarer till Solzjenitsyns överdrivna uppskattning av antalet offer bör helst beaktas, låt vara att Medvedev själv kommer till ett resultat som förefaller alltför lågt. Överdrifter borde helst undvikas, ty de uppmanar bara den sortens revisionism som blankt förnekar folkmordet ifråga; detta gäller både Nazityskland och Stalins Sovjet. Det är främst nazisympatiserande holocaustförnekare som på våra dagar får spaltutrymme i mainstream-medierna - om inte direkt för sina idéer så åtminstone för sina rättegångar. Men inom vänstern finns det alltjämt en hel del människor som inte är beredda att ta itu med arvet från Kolyma och Vorkuta, sorgligt nog.
Som "motgift" till Solzjenitsyns storryska chauvinism, som även i "Gulag-arkipelagen" syns här och där, skulle jag helst rekommendera Lev Kopelev. Tack vare sin judiska börd och sin språkkunnighet är Kopelev som författare och människa mycket tillgängligare för vår tids västerländska läsare än Solzjenitsyn, som han förresten kände personligen. Herrarna samarbetade som medlemmar i en forskningsgrupp i "sjarasjkan", specialfängelset för vetenskapsmän, och det är intressant att jämföra deras respektive redogörelser för den tiden: Kopelev har skrivit om det i sin memoarbok "Utoli moi petjali", Solzjenitsyn i romanen "Den försa kretsen".
Dessvärre har Kopelevs tre memoarböcker ("I sotvoril sebe kumira", "Chranit' vetjno" och "Utoli moi petjali") aldrig utgetts på finska; på svenska finns åtminstone den mellersta av dem ("I evigt förvar"). Med tanke på emigranten Kopelevs livliga deltagande i det tyska kulturlivet på 1980-talet känns det mycket lämpligt att alla tre översattes till tyska ("Und schuf mir einen Götzen", "Aufbewahren für alle Zeit" och "Tröste meine Trauer") och utkom på förlaget Deutscher Taschenbuch-Verlag som en helhet under den samlande titeln "Einer von uns - Lehr- und Wanderjahre eines Kommunisten".
Kopelev var äldre än Solzjenitsyn och hann sålunda bli fullvuxen i god tid före andra världskriget; dessutom växte han upp i en mera kosmopolitisk miljö än den storryske Solzjenitsyn. Kopelev hade tysktalande grannar och hörde dessutom både ukrainska och polska i sin barndomsmiljö; Solzjenitsyn däremot förefaller ha haft en betydligt mera "rysk" och sovjetisk uppväxt utan några särskilda möjligheter att jämföra ryskt och västeuropeiskt liv och attityder.
Solzjenitsyn blev kommunist därför att det var påbjudet, men på Kopelevs tid var det ännu inte så självklart: för honom var det ett medvetet beslut och även ett uppror mot fadern, en relativt nyligen assimilerad jude av närmast småborgerlig klasstillhörighet. Därför kan västliga kommunister känna igen sig själva i honom - bättre än i Solzjenitsyn - ; och även "internationalismen" var för honom någonting mera än ett tomt slagord, språkkunnig som han var. Det var faktiskt därför han hamnade i Gulag-arkipelagen själv: när de ryska trupperna mot slutet av andra världskriget invaderade Tysklands östra delar, försökte han lägga sig till hinders för soldaterna som plundrade, mördade och våldtog tyska civila, men blev därför arresterad för "medlidande med fienden".
Jag bör medge att jag inte är särskilt förtrogen med litteraturen om ohyggligheter i Kina. Det torde hänga ihop med mitt något skräckblandade sätt att rycka tillbaka inför den kinesiska civilisationen överhuvudtaget. På finska brukar vi säga att själva månen ser annorlunda ut i Kina, och följaktligen har jag alltid tenderat att uppfatta den kinesiska kommunismen som någonting kulturellt mycket främmande och därigenom föga jämförbart med den europeiska kommunismen - snarast som ett kapitel i _kinesisk_ historia.
En episod som förtjänar uppmärksamhet är dock Kambodjas sorgliga historia. Utan vidare kan Kambodja ses som det värsta exemplet på politiskt inspirerat folkmord över huvud taget: i relation till befolkningsantalet mördade Pol Pot betydligt fler människor, och snabbare, än Stalin. Tills relativt nyligen har den viktigaste källan om Pol Pots excesser varit Molyda Szymusiaks memoarer, som även utkommit på svenska; mot slutet av nittiotalet dök det dock upp en intressant och välskriven historiebok om det kambodjanska skräckväldet, "The Pol Pot Regime: Race, Power, and Genocide in Cambodia under the Khmer Rouge, 1975-79" av Ben Kiernan, en amerikansk historiker gift med en kambodjanska och kunnig i språket.
Det finns en viss tendens inom vänstern att intala sig, att kommunismen hade kunnat lyckas om den bara fått utveckla sig utan det oförbätterligt korrupta Sovjets inblandning. Detta stämmer säkert i fråga om demokratiska rättsstater. Kommunistiska partier har kunnat inlemmas i stabila demokratier och bidra konstruktivt till deras utveckling, och på sina håll skulle denna integration säkert gått snabbare och gett bättre resultat, om det inte hade varit både lätt och välgrundat att beskylla dem för att agera för Moskva. Men dessvärre visar fallet med Kambodja att den yttervänster, som kan spela en nödvändig samhällelig roll där demokratin redan existerar och fungerar, inte klarar av att införa lag och ordning där ingen sådan finns förut.
Kiernans bok är på många sätt intressant och provocerande. Bland annat visar den hur amerikanerna, utan att själva begripa det, hjälpte Pol Pot bygga upp ett folkligt stöd på landet. Lon Nols amerikanska säkerhetsrådgivare koncentrerade sig på att förfölja provietnamesiskt och prosovjetiskt sinnade kommunister av gamla skolan, medan de hedrade Pol Pots fraktion som patriotiska nationalkommunister och lämnade dem i fred. Amerikanerna förväxlade som vanligt sina egna intressen med allas: de trodde att en antisovjetiskt orienterad kommunistisk fraktion under alla omständigheter var mindre farlig än en sovjetiskt orienterad. När Sovjet var det absolut Onda, var det svårt att tänka sig att någonting kunde vara ännu mycket värre. Men det här var inte första och tyvärr inte heller sista gången som amerikanerna inte kunde läsa den politiska kartan i ett främmande land.
Som det artade sig gjorde USA i praktiken allting för att hjälpa Pol Pot. Det amerikanska flygvapnets summariska bombningar av landsbygden, ämnade att försvåra den vietnamesiska försörjningen, skapade allmän bitterhet bland bönderna som de röda khmererna, väl belästa i Maos teorier om gerillakrig på landet som de var, inte försummade att utnyttja. Människolivet steg knappast i värde, när bombningarna gjorde bönderna förbittrade och brutaliserade dem. Många av de som hade förlorat vänner, grannar och familjemedlemmar anslöt sig till de röda khmererna drivna av en föga artikulerad hämndlystnad som inte hade mycket att göra med kommunism.
Det kambodjanska folkmordet riktade sig särskilt mot den inhemska muslimska befolkningen: det var vanligt att muslimer tvingades äta svinkött och mördades när de inte kunde annat än kasta upp det uppätna. Även den vietnamesiska minoriteten var särskilt illa däran, likaså de som tillhörde den khmerisktalande minoriteten i Vietnam och fann sin hembygd intagen av de röda khmererna under gränsoroligheterna mellan de två länderna. Över huvud taget karaktäriserades Pol Pot-regimen av en chauvinistisk, nationalistisk inställning till alla andra än khmerisktalande. Någon kommunistisk internationalism var det inte tal om.
Kambodja hade redan vid intagningen av Phnom Penh uppdelats i en rödakhmererszon och i en zon förvaltad av de provietnamesiska kommunisterna - så litet kunde de två flyglarna i det kommunistiska partiet lita på varandra. I den "östra zonen" skedde inget folkmord, och när ohyggligheterna väl kommit i gång började det strömma in flyktingar till den östra zonen - där rådde relativ säkerhet, låt vara att flyktingarna riskerade att bli upptäckta och återbördade till de röda khmererna. När vietnameserna till slut ockuperade Kambodja och störtade Pol Pot, kom de egentligen sina kambodjanska vänner till undsättning, när den östra zonen invaderats av de röda khmererna.
Kambodjas öde borde åtminstone visa att det fanns betydande skillnader på olika "kommunismer": det vietnamesiska styret verkar nog efter Pol Pot ha uppfattats som befrielse. Detta innebär inte nödvändigtvis att Vietnam eller dess kambodjanska allierade var särskilt snälla. Allting är relativt, och hade en armé gorillor ledda av schimpansgeneraler störtat Pol Pot, skulle även detta säkert ha uppfattats som en övergång till mänskligt styre. Den sovjetiska kommunismen var vid det här laget en hedervärt konservativ och stabiliserande, auktoritär ideologi, och som sådan ett mindre ont än Pol Pots realt existerande surrealism.
Med tanke på Kambodja är det dock skäl att fråga, i vilken mån diktaturer i u-länder som hamnade mellan kalla krigets två eldar kan kallas "kommunistiska" eller "antikommunistiska" eller "fascistiska". Snarare tycks uppkomsten av brutala diktaturer och diktatorer i tredje världen ha varit en följd av den instabilitet som stormaktsintressen - både sovjetiska och amerikanska - ledde till, när stormakterna drev igenom dem här och var utan att bry sig ett dugg om de lokala befolkningarna. En diktatur som Kambodjas var främst en följd av kalla krigets olyckliga omständigheter. Det var egentligen föga relevant på vilken sida om skiljelinjen denna anomali råkade uppstå. Det väsentliga var att demokrati, rättsstat och samhällelig stabilitet brukar vara de första offren för stridande stormaktsintressen - och när de väl försvunnit, är kusten klar för den första bästa ligan av mordlystna extremister att ta över.