Seosamh Mac Grianna föddes år 1900 i Rann na Feirste (Ranafast) i grevskapet Donegal, vars västliga kustremsa, Tír Chonaill, alltjämt är gaelisktalande. Han växte upp i den gamla muntliga berättarkultur som redan börjat naggas i kanterna av den engelskspråkiga folkskolan. Å andra sidan hade det kulturnationalistiska och akademiska intresset för gaelisk kultur redan vaknat i huvudstaden. Feilimí, Seosamhs far, besöktes redan av forskare, som erkänt honom som traktens främste "seanchaí" eller folklorebevarare. Feilimís berättarbegåvning gick i viss mån i arv, ty Seosamhs elva år äldre bror, Séamus, som antog namnformen Ó Grianna, blev författare även han, en produktiv enmansfabrik av sentimentala och schematiska, men språkligt och stilistiskt storartade noveller och romaner. En tredje bror, Seán, nedtecknade en del familjtraditioner, och systern Annie blev föremål för folkloristisk forskarintresse också hon: en del av hennes historier har relativt nyligen utkommit i bokform.
I motsats till de flesta av sina ålderskamrater i Tír Chonaill tvingades Seosamh inte jobba på de protestantiskt ägda farmerna i det område som på ulstergaeliska kallas för Lagán - östra Donegal och den angränsande delen av nuvarande Nordirland. Seosamh - eller Joe, som han kallades av släktingarna och grannarna, ty den översatta namnformen var avsedd uteslutande för språkfantasterna i huvudstaden - fick tidig erkänsla som begåvat barn och kunde studera på en collegeskola - ett gymnasium i Derry, Londonderry eller Doire, hur man än vill kalla den staden. Han relegerades dock snart på grund av sina svårigheter med att underkasta sig skoldisciplinen och fick i stället nöja sig med lärarseminariet i Drumcondra (Droim Conraidh) nära huvudstaden.
Seosamh försökte sig redan under college- och seminarietiden på att skriva, dock bara på engelska, ty han fattade inte att det kunde gå för sig att skapa litteratur på gaeliska. Då som nu var språkrörelsen främst en sak för huvudstadens engelsktalande medelklassmänniskor, den nådde inte precis fram till västkustens avlägsna gaeliska bygder. Det var i stället Pádraic Ó Conaires skrifter som plötsligt gav Seosamh en ny syn på modersmålet.
Ó Conaire, vars (nyligen av två nordirländska huliganer halshuggna) staty sitter och surar mitt på Eyre Square i Galway, var den allra förste moderne författaren på irländsk gaeliska: en riktig bohem, som tillbringade sina sista år vandrande omkring på sin hemö, där han besökte gaeliska bygder och skrev om språkets tillstånd i dem i språkrörelsens tidningar. Han dog på 20-talet, inte ännu fyllda femtio, efter att ha skrivit den första verkliga romanen på språket och en massa korta prosaberättelser. Han beskrev storstadslivet, även det trasproletära eländet bland de av Londons iriska invandrare som aldrig lyckades etablera sig i samhället utan blev småtjuvar och horor. Men han skrev också om hur han strövade omkring i sitt hemland, bara ledsagad av sin trogna svarta åsna: man blir utan vidare påmind om nobelpristagaren Juan Ramón Jiménez och dennes Platero y yo . Han blev på många sätt Seosamhs förebild och ledstjärna, réalt eolais .
Ó Conaires utvalda noveller, "Scothscéalta", som torde tillhöra obligatorisk läsning på irländska skolor, brukar numera aldrig tryckas utan att inkludera den essä som Seosamh skrev om honom. Denna långa och mycket personliga syn på den äldre diktaren upptar också ungefär en fjärdedel av sidorna i Seosamhs samlade essäer - boken kallas faktiskt "Pádraic Ó Conaire agus aistí eile" ("P.Ó C. och andra essäer"). De "andra essäerna" handlar främst om folkpoeterna i Ulster på 1700- och 1800-talet. Dániel Corkery, författaren till "Hidden Ireland", en klassisk och alltjämt i nytryck tillgänglig volym om Irlands folkliga diktare mellan det klassiska litteraturspråkets död och 1900-talets litterära renässans på moderna gaeliska dialekter, hade enligt Seosamhs mening inte tagit tillräcklig hänsyn till diktartraditionen i Ulster. Sålunda presenterade han alla de viktigaste poeterna i biografiska essäer på härlig ulstergaeliska: Séamas Dall Mac Cuarta, Cathal Buí Mac Giolla Ghunna, Art Ó Cumhthaigh...
Seosamh ville inte bara prisa och skryta: i själva verket är en del av hans kommentarer till föregångarnas verk rätt spydiga. Cathal Buí Mac Giolla Ghunna (vars namn påstås ha utgjort originalet till det engelska invektivet "son of a gun") t ex var en präst som började supa och ligga med kvinnor; på gamla dar blev han åter religiös som fan och började dikta nya sånger om Guds förlåtelse; men levernet hade lämnat sina spår, påpekade Seosamh elakt, ty det gamla fyllot kunde inte längre hitta på någon annan metafor för Guds nåd än "droppar" - av whisky? - "som faller ner från himmelen". Seosamh skrev om folkpoeterna som om han känt dem personligen, och förvisso var han förtrogen om vad det var för historier folk berättade om dem. Hans biografiska essäer är måhända något skvallriga, men det är just denna personliga touch som får skalderna han skriver om att framstå som levande människor.
I sin hembygd hade Seosamh känt sig ensam och alienerad, som en främmande fågel (eller en "udda fågel", éan corr , som är den idiomatiska gaeliska beteckningen för en oanpassad enstöring). I Dublin kände han sig inte mindre marginaliserad än i hembyn Rann na Feirste; men eremitnaturer som inte riktigt känner sig hemma någonstans föredrar ofta utlandet framom hembygden därför att ensamheten och isolationen i utlandet har en naturlig förklaring. Det är psykiskt mera ansträngande att vara finne och känna sig alienerad i finska Finland, än att vara finne och känna sig alienerad i Svenskfinland - kan jag av egen erfarenhet påstå. På ett liknande sätt kunde Seosamh i Dublin konstruktivt omtolka sin personliga alienation som en etniskt eller språkligt betingad alienation när han väl flyttat från den gaelisktalande hembyn till det engelsktalande Dublin. Sålunda förmådde han också stilisera sig själv till de gaelisktalandes stämma i det angliserade Irland, något som han omöjligen kunde ha tänkt sig vara om han stannat hemma.
Seosamh deltog som propagandist i den irländska frihetskampen i början av tjugotalet och skrev ett par pjäser för att agitera vanligt folk till att stöda hans IRA-kompani. Redan i dessa känns dock igen hans senare skeptiska inställning till den irländska revolutionsrörelsen. En som han skrev tillsammans med sin bror Séamus beskriver - om jag här tillåts anspela på rysk litteratur - "ottsy i deti" på den gaeliska landsbygden: desillusionerade, apolitiska fäder, som föredrar ett tyst men arbetsamt liv och traditionella auktoriteter, och deras söner, som vill kämpa för friheten och fosterlandet. Pól Ó Muirí, som skrivit en biografi om Seosamh, påpekade att Seosamh inte låter sina ynglingar alls framföra några sakliga argument för den nationalistiska saken, utan försöker övertyga med emotionellt slagordsmakeri.
Senare kom han att uppfatta Sinn Féin som "vänner som inte hjälpte oss". Av hans romaner är det särskilt "An Druma Mór", "Den stora trumman", som beskriver vad både Seosamh och hans broder Séamus förefaller ha uppfattat som Sinn Féins förräderi på den irisktalande landsbygden. Nu är det McHugh, en nationalistisk agitator, som står för angliseringen med sin dåliga gaeliska och sina slagsord. Nationalismen leder bara till att den urgamla bygemenskapen rivs itu i en konflikt om den stora trumma som varje år bärs genom byn på St Patricksdagsparaden.
Trumman och paraden är den enda skymt av upphöjelse och konstnärlighet som byborna har i sitt karga, flitiga liv. Varje år före St Patricks dag samlas de kring det hus där trumman brukar förvaras och frågar husbonden om det inte vore dags att ta fram den. Denna spända förväntan beskrivs av Seosamh med den kortfattade meningen: "Bhí siad ag fanúint le múscailt a gcuid filíochta" - de väntade på att deras enda poesi skulle återuppväckas.
I någon annan bok skulle läsaren identifiera sig med en av huvudpersonerna och hoppas på att historien skulle sluta lyckligt för denne. Men i "An Druma Mór" är det trumman som är huvudpersonen, trumman som läsaren är rädd om. Trumman förstörs visserligen inte i romanen, men det sker någonting ännu värre: den förlorar sitt värde som symbol för samhörigheten.
Den by som Seosamh beskriver är en katolsk by. Men läsaren måste ställa sig frågan, om inte han också tänkte på protestanterna i östra Ulster, som ju är mera kända för trummor och parader än katolikerna. När Seosamh visar att trumman faktiskt är deras livs enda poesi, enda källa av poetiska och upphöjande emotionella upplevelser, vittnar detta kanske också om hans insikt i de nordirländska protestanternas kultur, i den roll som de ökända Lambeg-trummorna spelar i deras liv präglat av strikt och renlärig religiositet: det är antingen St Patricks dag eller den tolfte juli som folk lever för året igenom.
"An Druma Mór" är den mest lyckade bok som Seosamh klarade av att skriva. De två senaste, reseskildringen "Mo Bhealach Féin" ("Min egen väg") och romanfragmentet "Dá mBíodh Ruball ar an Éan" ("Om fågeln hade stjärt") anses vittna om hans annalkande galenskap, som år 1935 gjorde honom inkapabel att arbeta och tvingade honom att tillbringa resten av sitt nittioåriga liv (han dog år 1990) på psykiatriska sjukhus.
I "Mo Bhealach Féin" berättar Seosamh om hur han - för att följa förebilden Ó Conaire, som han i sin långa essä om denne säger sig ha mött personligen några månader innan den äldre diktaren dog - lämnade Dublin och företog en lång vandring genom Irland, England och Wales. På färden mötte han allehanda märkliga typer: en man som var på ständig flykt från knarkmaffian sedan många år; kommunister; soldater från frälsningsarmén; panafrikanska nationalister...
Seosamhs förhållande till kommunismen har gett anledning till en massa spekulationer. I vandringsboken framträder kommunisterna och frälsisen som två organisationer av gatuagitatorer som på ett roligt sätt liknar varandra. Kommunisterna, konstaterar Seosamh i boken, säger att de rika förtrycker de fattiga och att de fattiga måste hålla ihop för att kämpa för sina rättigheter: denna i det närmaste självklara "lilla åsikt", säger Seosamh, "klär de i en massa stora ord".
I sina debattinlägg i tidningarna brukade Seosamh kalla sig kommunist. Detta betyder dock knappast någonting annat än att han försökte skrämma bourgeoisin eller prästerna med ett "stort ord" att klä små åsikter i; dessutom visade han också intresse för fascismen, på grund av att den vädjade till de heroiska ideal den gaeliska folksagan hade lärt honom. Man kan säga att han var en radikal utan ideologi, en radikal som inte riktigt visste om han var vänster- eller högerradikal - en mycket irländsk gestalt alltså!
På den afrikanska kongressen försöker Seosamh överta ledningen. Av en slump lär han känna en av afrikanerna och får för sig att han som irländare egentligen är en vit afrikan, ett offer för engelsk imperialism: sålunda gör han intrång på mötet för att kräva att han skulle väljas till ordförande. Trots att Seosamh i detta sammanhang upplyser läsaren om Toussaint d'Ouverture och andra svarta frihetshjältar, klarar han inte riktigt av att helhjärtat solidarisera sig med afrikanerna. Hela episoden gör ett genant intryck.
"Mo Bhealach Féin" innehåller mycket som får Seosamh att framstå som omogen, barnslig eller obalanserad. Den gaeliska storstadsromanen som han hann sätta igång med men som sinnessjukdomen icke tillät honom att avsluta - de hundra sidor han fick färdiga publicerades under titeln "Dá mBíodh Ruball ar an Éan", "Om fågeln hade stjärt" - verkar faktiskt mycket mera sansad. Sålunda hittar han på vanvettigt roliga, pompöst fosterländska namn åt irländska politiska partier, travesterande "Fine Gael" och "Fianna Fáil". Både partinamnen och det som partierna har för sig skiljer sig mycket litet från det som verkligen fanns och pågick i Irlands politiska liv på 30-talet.
Seosamh Mac Griannas karriär slutade abrupt är 1935 med en depressiv psykos, varefter han aldrig skrev en rad. Hans ovigda hustru och son begick båda självmord långt före författarens egen död år 1990. Men det är först på sistone hans skrifter har blivit uppskattade efter förtjänst, och de flesta unga författare som skriver gaeliska i Nordirland ser honom som en ledstjärna. En av dem, Séamus Mac Annaidh, hann bli personligen bekant med Seosamh och donera honom ett exemplar av sin egen något James Joyce-aktiga roman Cuaifeach mo Lon Dubh Buí. I sitt tacksägelsebrev skrev Seosamh till sin unge beundrare: "Det är bra att du blev författare. Författarliv är riktigt liv." Detta trots att han hade ruinerat sin själsliga hälsa som författare!