Tolkiens motbjudande orcher har gärna tolkats som en avhumaniserande karikatyr på den moderna arbetarklassen och därigenom som ett bevis på hans "reaktionära" och t o m "fascistiska" inställning. Att han vantrivdes i industrialismen är välkänt, ty det är precis därför som han har blivit något av en profet eller ideolog för naturskyddarna. Beskyllningarna om fascismen däremot anser jag däremot vara ett utslag av missriktad tokvänsterparanoja. Det må väl vara att Tolkien som i sin person förenade ett intresse för forngermansk mytologi och en varm kristen tro ur vänstersynpunkt förefaller högst suspekt, men eftersom Tolkien var katolik i England - i ett land vars nationella medvetande formats i en århundradelång kamp mot katolicismen - torde tron i hans fall ha fungerat som en återförsäkring mot snäv nationalism och som en påminnelse om behovet av ett allmänmänskligare perspektiv. Tolkien var givetvis en engelsk patriot, och mindre kan vi inte vänta oss av en Sommeveteran, men den nationalistiska dimensionen i hans författarskap handlade nog snarast om att ge England eller den engelsktalande världen en egen mytvärld som kunde mäta sig med den keltiska eller den finska, som han avundades. Hans mytopoetiska livsgärning var sålunda ett kulturpatriotiskt projekt av den sorten som var typisk för de nyvaknade nationerna i Östeuropa (inte minst Finland) eller i de keltiska randområdena av Storbritannien.
Att Tolkien hade en reaktionär inställning till mycket som på hans tid ansågs stå för framsteg är klart, men jag skulle helst avråda alla "vänstersinnade" människor från att tanklöst solidarisera sig med vad som uppfattades som "vänster" eller progressivt på Tolkiens tid. Mycket av det är sådant som det i dag gäller att bekämpa i radikalismens namn, när världsalltets stora hjul motsvarande vridit på sig. Det har alltid varit världens ordning, några har bara inte håxat det ännu. Många är de kommentatorer som orkar slösa bläck och krafter på att himla sig över att Tolkien kunnat bli fadder åt de gröna, så reaktionär som han var - en del antigröna polemister har utnyttjat även Tolkien som stöd för sina försök att utmåla ekologer som fascister - ett populärt propagandatrick nuförtiden. Vi bör inte bry oss om propagandan: Tolkien var främst en sentimental naturvän och som sådan en fiende till industrialismen. Sålunda hade han kanhända vissa förutsättningar att bli mottaglig för fascistiska influenser i lämplig miljö, men det är ungefär allt som man kan säga. Hade Tolkien varit tysk, hade han antagligen börjat som en Hitleranhängare och slutat som en medlem av den kristligt inspirerade motståndsgruppen "Kreisauer Kreis".
Hur är det då med Härskarringen som en allegori om andra världskriget? Åke Ohlmarks har i sitt "Tolkiens arv" kategoriskt slagit fast att huvudfienden Sauron är Stalin och bedragaren Saruman står för Hitler. Göran Hägg har i sin "Världens litteraturhistoria" övertagit den här smörjan utan vidare - man undrar om den redan blivit någon sorts officiell Tolkientolkning i Sverige. Shippey håller inte med den, och det gör jag ännu mindre. I sitt förord till trilogin, där Tolkien löjligt nog försöker förhandsförbjuda alla tolkningar av boken som en allegori om andra världskriget, skissar han upp en alternativ handling för trilogin, som enligt honom skulle vara en allegori; och här motsvaras Sauron tydligt av Hitler och Saruman av Stalin. (Det här förordet till andra upplagan, som finns med både i den tyska och den finska översättningen, fattas i den svenska översättningen: jag undrar om Ohlmarks medvetet lemlästat boken för att fritt kunna kolportera sin egen interpretation.)
Det är betydligt mera skäl att tolka Sauron som Hitler: han har redan i sina tidigare inkarnationer fört krig mot det tolkienska "Västern"; och Mordors rike har helt nyligen återuppstått efter en tid i skymundan, som Tyskland efter förlusten i första världskriget och alla de problem som Weimarparentesen innebar. Det är skäl att åter påminna om att Tolkien var en första världskrigets veteran, någonting som alldeles säkert påverkat hans själsliga och litterära utveckling och även hans åsikter om storpolitiken. Mordor är ett arkaiskt, mytologiskt ont, ett rike av spöken och monster, som snarare får en att tänka på det på många sätt pseudoarkaiserande, mytologiutnyttjande och metafysiserande Tredje riket än på Sovjetunionen. Å andra sidan utmärker Saruman sig som en naturskövlare och maskinbyggare mot vilken till slut själva träden drar i krig (industrialism) och som i hobernas Fylke upprättar en besynnerlig diktatur med stränga regler där hans handgångna män samlar till sig alla matvaror under förevändningen att sedan fördela dem rättvist (socialism). Särskilt det senare är, påpekar Shippey, någonting mycket ovanligt i Midgård, där det onda sällan ids idka skenhelighet. Insisterar man på att tolka Härskarringen som en allegori om samtida världshistoriska händelser, så är det nog enligt min mening bättre att tolka Sauron som Hitler, inte som Stalin.
Allt detta förklarar givetvis inte varför Härskarringen är så populär och varför epigonerna för det mesta inte lyckats utmana Tolkien vare sig i popularitet eller i litterära kvaliteter. Varje fantasyskribent vill bli en ny Tolkien, men för det mesta verkar försöken föga imponerande: oftast lyckas de inte ens bli kända utanför genrens egen läsarkrets. David Eddings producerar helt enkelt vulgära plagiat och föraktar öppet sina läsare. David Gemmell satsar främst på handlingen och sensmoralen, medan hans sagovärld alltid är samma stiliserade blandning av operettantik och operettmedeltid, där både romerna, kelterna och kristendomen går att igenkänna under ett rätt så tunt kamouflage. Resultatet blir böcker som vid första läsning nästan känns som riktig skönlitteratur men som vid andra gången yppar sig som underhållning, låt vara av någorlunda anständig kvalitet. Eftersom Gemmell (ungefär som rymdoperaförfattaren Lois McMaster Bujold) har hittat på en formel som funkar - ty hans böcker är både läsbara och högst additionsframkallande - är han åtminstone ett kommersiellt geni. Philip Pullman har hittat på en alternativ värld som är ordentligt originell och fascinerande, men han har aldrig riktigt nått den grad av popularitet intellektuella fantasy-fans anser honom förtjäna. Detsamma gäller Guy Gavriel Kay.
Vari består då den särskilda Tolkienicitet som de alla fikar efter men inte riktigt får tag i? Tuomas Nevanlinna sade en gång att saker och ting vanligen lyckas bäst när man inte medvetet eftersträvar dem - att den bästa av världar bara kan uppstå som en biprodukt när någonting helt annat avsetts. "Härskarringen" hör absolut hemma i Tuomas Nevanlinnas "biproduktifierade" idealvärld, ty till att börja med var det bara en fortsättning till Tolkiens populära och helt läsbara barnbok "Bilbo - en hobs äventyr" ("The Hobbit, or There and Back Again" - den finska översättningen heter "Lohikäärmevuori"). Den boken handlar om hur den jordnära och fridsamme hoben Bilbo av ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf sjanghajas ut till mer eller mindre kaotiska äventyr utan en sådan sammanbindande handling som Härskarringen har. "Bilbo"-romanen appellerar åtminstone till mig - atmosfären i den påminner en hel del om Mumindalen när den är som bäst. Framför allt är det omöjligt att inte tycka om den motvillige hjälten Bilbo, som är läsarens naturliga identifikationsobjekt. Som Veijo Meri säger: "när någon är lättskrämd och svag och inte orkar springa och när folk ändå skrämmer och slår och jagar honom så är det humor", och han nämnde Chaplin som ett exempel. Lika bra kunde han ha nämnt Bilbo, som av naturen är en maklig, lugn och stadig hob men som ändå tvingas vara med om skrämmande och tröttsamma äventyr.
Världen i "Bilbo" är egentligen inte "Härskarringens" Midgård. Mytologin förelåg visserligen till största delen färdig när "Bilbo" kom till, men denna bok anknyter till den silmarillionska mytvärlden bara mycket löst. Det är betecknande att Tolkien inte ännu hade utarbetat sin egen runrad, utan använde sig i "Bilbo" av riktiga fornengelska eller skandinaviska runor. Han hade tydligen ännu inte börjat ägna sig åt de konkreta detaljerna i sin fantasivärld.
Hobvärlden är i sagans pseudomedeltida miljö definitivt en anakronism: hoberna står den nutida läsaren i världsbild och livserfarenhet definitivt närmare än de människor som bor i Esgaroth (i "Bilbo") eller i Gondor och Rohan (i "Härskarringen") för att nu inte alls nämna dvärgarna eller alverna. Hoben är den nutida välfärdsmänniskan förflyttad till sagovärlden.
Detta blev även tydligare i "Härskarringen" än i "Bilbo". Som det framgår ur Tolkiens första skisser till "Härskarringen", som publicerats i volymen "The Return of the Shadow", hade han i början mycket svårt att tänka sig hur berättelsen skulle fortsätta efter Bri, där den definitivt lämnar hobernas sista utpost. När den passerar gränsen mellan hobvärlden och det övriga Midgård passeras även gränsen från det jordnära och konkreta till mytologin och sagan. Att på ett smidigt sätt svetsa ihop två så olika världar som det mysiga, i en del detaljer snarare artonhundratalistiska än sagolikt medeltida Fylke och det mytiska Midgård krävde en hel del möda, men till slut lyckades Tolkien precis därför att han lät fogarna synas och hoberna uppträda som bondska intränglingar från verkligheten. Detta märks också i språket: hoberna talar en lantligt färgad modern engelska, medan alverna och människorna tenderar till biblisk, pompös arkaism. (Det här har inte nödvändigtvis alla översättare fattat.)
Här är kanske den viktigaste nyckeln till Tolkiens popularitet: att han ser sin sagovärld framom allt genom ögonen på så föga heroiska, så osagolika figurer som hoberna. De lyckas aldrig ta de mytiska dimensionerna helt på allvar, eller snarare förhåller de sig till dem med samma bondskt konkreta och praktiska inställning som till allt annat. Sålunda lyckas de göra sagovärlden i all sin overklighet verkligare genom att fungera som brobyggare mellan det vardagliga och det mytiska. Det rent mytologiska kompendiet Silmarillion känns betydlgt mindre läsbart precis därför att det saknar hober.