Bob Dylan i Globen 9/6

Varför gick jag egentligen på den här konserten? Kanske för att se vem den där killen är som kritikerna rosar och som många vill ska få nobelpriset. Eller kanske för att se denna inspirationskälla till många av dagens stora stjärnor. Jag röstar nog på det sistnämnda alternativet. Det anda jag har med Bob Dylan är en dubbel-CD från hans trettioårs jubileumskonsert och där är det bara andra artister som sjunger hans låtar, anledningen till att jag köpte den var för att Eddie Vedder och McCready från Pearl Jam är med och gör en helt underbar version av hans "Masters of War", vilket bara bevisar att han har varit en idol och inspirationskälla åt mina idoler. Om inte det är ett skäl att se Bob Dylan vet jag inte vad som är det. Och så till konserten där Billie Myers agerade förband. Jag trodde att jag inte hade hört henne förut men där hade jag fel. Hon avslutade med sin mest (enda?) kända låt "Kiss the Rain" och den är väl rätt okej. Femtio minuter senare kliver Bob upp scen och inleder konserten med "All Along the Watchtower", som är en jävligt bra låt. Efter den låten kände jag igen många låtar men kan inte namnen på dem. Han är en jävel på att spela gitarr för många låtar innehöll gitarrsolon eller långa instrumentala delar. Efter en timma och tio minuter går han ut och vilar sig lite men kommer snart tillbaka och spelar lite extralåtar. Den sista låten, den andra för kvällen som jag kan namnet på, är en helt underbar version av "Blowin´ in the Wind" där många i publiken sjunger med i refrängen. Om man nu skulle klaga på något så skulle det vara akustiken i Globen. Den är inte speciellt bra för ljudet studsar tillbaka från den bakre väggen och är lite störande. Bob Dylan, som är en levande legend, måste man nästan se live för att förstå hur bra han är, för det är då han verkligen visar vad han kan.