Fanclub ´98

Fredag 24/7
En kort tågresa senare står man och väntar på att bussarna från Tullinge station till Lida skall komma och man behöver inte vänta särskilt länge, en tio minuter senare har vi fått våra armband och dricker upp de cider som jag hade med mig, man kommer inte in med eget dricka. Vi hade aldrig varit på Lidaområdet och det var lite lerigt efter förmiddagens regn men ett väldigt trevligt ställe att ha festival på. Efter rundvandringen på området blev man hungrig så vi gick till värdshuset för att äta och blev lite förvånade att de hade en bar som serverade sprit, de har de aldrig på Hultsfred, ett plus för det även om vi inte utnyttjade baren för mer än att köpa öl i. Inne i värdshuset kunde man sitta och ta det lugnt med några öl och det gjorde vi ett tag. När ölen var slut gick vi för att se Fireside och Infinite Mass som spelade ett gemensamt gig. Vi hann se slutet och det var inte speciellt bra, kombinationen fungerade helt enkelt inte. När de hade spelat färdigt stod vi och väntade på nästa band som skulle spela på samma scen, Honey is Cool. Bandet står och soundcheckar och helt plötsligt kör de igång med konserten och ungefär då får jag ont i magen. De kör några låtar som jag inte känner igen och några som jag känner igen från plattan Crazy Love och sen måste jag sätta mig ner. Bordet bredvid som jag satte mig vid står Kristotofer Åström, sångaren i Fireside, och snackar med kompisar och diggar till Honey is Cool, tidigare på dagen såg vi också ett skymt av Johnny från bob hund. Honey is Cool är bra på ett udda sätt, tack vare sångaren Karin Dreijers speciella sångröst. Efter Honey is Cool ska Big Audio Dynamite Soundsystem spela, där finns gamla The Clash medlemmen Mick Hill med. Vi sitter vid ett bord och lyssnar samtidigt som vi försöker komma på låtarna på de olika Pearl Jam skivorna, det gick rätt bra faktiskt. Vi hinner inte sitta så länge för snart ska ännu en blandning av två band spela, Soundtrack of Our Lives och Hellacopters. Konserten inleds med att Hellacopters kör ett par låtar och sen under en av låtarna, "Gimme Shelter" tror jag den hette, kommer medlemmarna från Soundtrack in på scenen, sist kommer Ebbot och de kör igång med lite låtar från Soundtracks skivor. Det är mycket folk på scenen, 4 gitarrister, 2 basister, 2 trummisar, 2 synthspelare och så Ebbot som agerar sångare resten av kvällen. De blir en drös med covers av de två banden, bl.a. MC5:s "Kick Out the Jams", Velvet Underground´s "White Light, White Heat" och från Ebbots gamla band Union Carbide Productions "Cartoon Animals". Hela konserten avslutas med en egenkomponerad och kaotisk version av The Who´s "My Generation". Egenkomponerad för att "My Generation" byts ut mot "The Generation" eller "Menstruation", kaotisk för att i slutet av låten slås två gitarrer sönder och mikrofoner och stativ demoleras plus att Hellacopters trummis välter hela sitt trumset från det podium trumsetten står på. Ett värdigt slut på en röjig konsert. I början av konserten stod Jonna Bergh från Expressen framför mig med två lite halvdräggiga polare och de stod och kedjerökte alla tre hela tiden. Efter ett tag fick jag nog av det och förflyttade mig någon meter åt sidan för att slippa få lungcancer. Efteråt är vi hungriga och bestämmer oss för att testa Langos, vi kommer överens om att de är gott under toner till låtar från Atari Teenage Riot som spelar i ett tält inte långt ifrån, verkligen råtung techno. Snart är det dags att se Weeping Willows för tredje gången på två månader, andra gången som jag ser dem när det är mörkt när de spelar vilket passar dem perfekt. Deras sorgliga kärleksballader blir bara bättre och bättre ju fler gånger man hört dem, har äntligen tagit och beställt skivan nu så jag kan sitta och deppa hemma. De spelar rätt många covers bl.a. "Runaway" som de spelade på Mera Hitlåtar. Efteråt sätter vi oss på en bänk och funderar, vi kommer underfund med att vi är trötta så vi tar första bästa buss mot stationen och hinner med sista tåget hem. Vi missade Whale men de hinner vi se senare.

Lördag 25/7
Andra dagen började med lite ganja, ok kanske inte men lite roots reggae iallafall. Bob Marley´s gamla band The Wailers stod på scenen och körde lite skön reggae. Vi fick höra bl.a. "Stand up for Your Right" och andra låtar från deras storhetstid. Vissa kände jag inte alls igen och vissa hade de mixat ihop till en medley. Efter att de kommer upp igen för att köra extralåtar för vi höra "Redemption Song", "No Woman, No Cry" och "Exodus" där den sistnämnda ingår i en medley. Låttitlarna kanske inte stämmer så bra men ni vet säkert ändå vilka låtar jag menar. Caesars Palace skulle spela en timma och fyrtiofem minuter efter att Wailers börjat men de var lite sena och spelade länge så vi missade dem nästan. Vi såg slutet på deras spelning och även här kom den där Malte upp på scenen och sjöng "The Cross" av The Prince, nu får vi också veta att han är sångare i Mazarine Street. Sen blev det en lång lucka innan det var något att se så vi går runt lite, äter, tar några öl, sätter oss i värdshuset och äter lite till, tar några öl till och så är klockan redan nio. Vi går ut för att kolla på Rialto och när vi kommer till scenen går bandet av och kommer tillbaka för några extralåtar. Hmmm, de började spela kvart i nio. Efter ett tag kommer vi fram till att vi står vid fel scen och att det här är Lee "Scratch" Perry och Mad Professor som står på scen och de spelar lite mer reggae musik åt oss. Vi stannar kvar för att lyssna på dem och de tar upp en snygg tjej vid namn Aisha upp på scen som sjunger med dem de sista låtarna. En riktig reggaekväll blev det här till slut. När de har spelat färdigt går vi för att se Rialto, som vi skulle se ursprungligen och som enligt programmet spelar popmusik som är målat med de fetaste penslarna, har de slutat spela. Så gick de med det. Fast snart var det dags för The Jesus & Mary Chain att spela. De lyckas skapa en rätt schysst stämning på scenen med mycket rök och lampor som lyser upp medlemmarna i bandet. Vi ser sex, sju låtar med dem och tar och sätter oss vid Langosvagnen, vi är rätt trötta och slitna och känner oss som gamla gubbar för tillfället. Tack vare tröttheten bestämmer vi oss för att åka hem och skippa Kent, vi har ju sett de ett antal gånger ändå. Väl hemma är det skönt och lägga sig i sängen och sova. Få se om det blir Fanclub eller Lollipop nästa år!!!