Torsdag 17/6

Så var man tillbaka igen, fjärde året i rad, och i år var banden bättre än någonsin. Vi fick åka tåg ner vilket tog sin tid, jag bokade biljetter lite sent så vi var nere 12.30 efter en halvtimmes väntan i Nässjö. Klockan 13.00 spelade Kristofer Åström & Hidden Truck men det var bara att glömma att se dem. Vi gick direkt till Hagadal, där vi har hyrt stuga tidigare, och satte upp tältet. Att bo där kostade 60:-/natt och tält, stugorna är betydligt dyrare (runt 2500:- för hela helgen). Tältet var uppe rätt snabbt och vi kom fram till att det skulle bli trångt att sova där, den var 1.95 lång och 1.20 bred och vi var två stycken som skulle sova där. Efter det sitter vi och väntar på några kompisar som skulle dyka upp vid halvtretiden, de kommer närmare tre och slår upp sitt tält i närheten av vårt. Jag ville se Lok som började kl. 16.00 och det tar minst en halvtimme att gå dit så vi fick gå ganska snart. Vid grinden är det köer, som vanligt, och när vi står där hör vi hur Lok kör igång. Det låter som "Lokpest" är första låten. När vi äntligen kommer fram till scenen börjar de spela "Barnbok" och det är schysst röj i publiken. Innan nästa låt kommer gitarristen fram till scenkanten, klädd helt i vitt, och äter en banan sen slänger han skalet i publiken och går till sin plats. Klart iskallt. Jag har min Monster Magnet tröja på mig och en kille i publiken knackar mig på axeln och visar sin tatuering, det är den runda bilden med tjejen från senaste Monster Magnet skivan som han har på vänster utsida av vaden, rätt snyggt. Flera låtar som de framför är "Skrubbsår", en energisk "Som en hund", "Hem till gården" och korta men coola "Passa dig". "Tommys ponny" är en udda låt med den stulna och omgjorde refrängen "Tommy du är helt okej, hej Tommy". Självklart får vi höra hiten "Lok står när de andra faller" och den orsakar nog mest hoppande i publiken. Lok spelade några nya/gamla låtar också eftersom jag inte kände igen dem. Efteråt gick vi runt lite på området och käkade lite festivalmat, för min del blev det Langos med alldeles för mycket vitlök på. Inne i tältet där de sålde konstiga hattar får jag syn på Eden från MTV, hon står och intervjuar försäljaren. Jag är bara tvungen att stå och kolla in henne för hon är bara för snygg. Kompisarna skulle se Hammerfall men det ville inte jag göra så jag installerade mig i öltältet med den ena kompisens flickvän och hennes kompis. Där satt vi och drack öl ett tag och jag stack sen för att se Monster Magnet. De var tredje gången jag såg dem inom en månad, måsta vara något slags rekord. De spelade exakt samma låtar som när de var förband till Metallica. Första låten har orsakat mig lite huvudbry. Texten går "I wrap my dick in plastic and put my brain in a jar" och jag har för mig att den är på den senaste plattan men jag lyckas inte hitta den. (Nu har jag letat reda på låten och den heter "Atomic Clock" och är med på senaste plattan.) Tredje låten är fortfarande min favorit, "Powertrip" har den coolaste textraden på länge "I´m never gonna work another day in my life, the gods told me to relax". Min t-shirt har den första delen av meningen på ryggen. De avslutar konserten med "Dopes to Infinity", "Negasonic Teenage Warhead", Cropcircle" och den råcoola "Spacelord" där publiken får sjunga "Spacelord Motherfucker" delen. Jag ringer till en kompis under låten men samtalet avbryts när jag råkar slå telefonen i huvudet på en kille som hoppar framför mig.  Efter den låten går bandet av scenen och publiken står kvar ett bra tag för att få dem komma tillbaka. Efter en stund kommer några roadies ut för att plocka isär trumsetet och de slänger ut några trumpinnar, en av dem flyger mot mig men ändrar riktning precis framför mig när någon försöker få tag på den och flyger iväg så jag inte kan ta den. Den här konserten var den bästa av de tre som jag sett med Monster Magnet och jag lyckades ramla för första gången på en konsert vilket tyder på att det var bra röj. Jag traskar iväg en bit och ringer till kompisen igen. Han hade hört skitbra och suttit och diggat vid telefonen den halvminut som han hörde. Jag letar reda på mina vänner och vi sätter oss ner i gräset och tar det lugnt ett tag, dricker lite läsk och kollar på allt mysko folk. Jag och en till går för att se Cardigans och får en överraskning när Kristian Luuk helt plötsligt står på scenen. Han är "förband" till Cardigans och sjunger en estnisk visa om två grodor som bor bakom ett bastu(?). Publiken skrattar och applåderar och sedan presenterar han Cardigans och går av scenen. Cardigans kör ett set mixat med gamla och nya låtar. "Erase/Rewind" dyker upp tidigt på spelningen och är rätt bra. Ninas röstproblem är märkbara ikväll och hon sjunger inte lika bra som på spelningen i Hovet. Fler godbitar vi får höra är "Been it", "Lovefool" och än en gång får vi veta att "Junk of the Heart" är en gammal b-sida som de plankat av sig själva. "Rise and Shine" är en gammal låt som de ofta spelar och de klandrar vi dem inte för, den är bra. Deras nya singel med den coola videon "Hanging Around" är också en höjdare. Innan låten presenterar Peter låten och nämner att det är deras nya singel och Nina säger "Är den? Ja just det, det är det!", om hon är glömsk eller försöker vara rolig kan man ju diskutera. "Do you Believe" med de grymma gitarrerna i början är en av de bättre låtarna. De avslutar med låtarna "My Favourite Game" som Nina påstår handlar om Playstation och powerballaden "Higher". Efter konserten sitter vi vid staketet och väntar på att Hole ska börja spela. När det är 15 minuter kvar går vi ganska långt fram och ställer oss, min kompis går lite åt sidan så han kan ta lite bilder och snart kommer bandet upp på scen. Det är då det blir ett så grymt tryck i publiken att man knappt kan röra sig. Det första Courtney gör är att visa ena bröstet och sen spelar de "Violet". Nästa låt är min favorit från senaste skivan men den förstörs helt när Courtney ramlar av scenen och fortsätter att sjunga nere vid kravallstaketet, andra halvan av låten står hon och skriker till en massa tjejer att skita i att ta bilder och gå upp på scen istället. Under de flesta av låtarna som följer så drar hon upp en massa folk upp på scenen, mest tjejer, vilket förstör konserten helt. Jag blir grymt less på att stå och försöka hålla balansen hela tiden vilket jag inte lyckas med och ramlar ett antal gånger men blir upphjälpt varje gång för att sen vända mig om och försöka hjälpa dem jag ramlat på. "Reasons to be Beautiful" är en bra låt på skiva men här blir den bara jobbig. Under "Malibu" försöker Courtney klättra upp på ställningen längs vänster sida av scenen samtidigt som hon sjunger, en roadie hjälper henne att placera benen, vilket resulterar i ännu en dålig låt. Under någon låt skjuter de ut silverfärgad konfetti som virvlar ut över hela publiken och jag kupar händerna och fångar lite konfetti som jag trycker ner i fickorna. Nu är det närmare femtio personer på scenen och det är ordentligt trångt där uppe. Till "Dollparts" tar hon en av de många tjejer sitter där uppe för att låta henne spela gitarr men avbryter efter ett tag för att hon är helt kass. Hon plockar fram en ny som får sjunga lite och de genomför låten den här gången. Efter den låten säger hon "Let us know if you want us back" och de går av scenen. Efter ett tag kommer de upp på scenen igen och de kör den absolut bästa låten på hela konserten. "Northern Star" är så bra att den nästan lyckas rädda hela konserten, att den är akustisk förhöjde bara stämningen i låten. Under låten ringer jag till en annan kompis, som skulle ha följt med men kunde inte, och spelar in tre minuter av låten på hans mobilsvar. Vid den här tiden var det väldigt lugnt i publiken och trycket var spårlöst borta, kanske berodde det på att all folk var uppe på scen. Sen är det dags för Courtney Show igen. De börjar spela Guns´n´Roses "Paradise City" och Courtney får för sig att slita av sig sin topp och sin bh. Resten av konserten står hon och spelar topless. Nästa låt är "Celebrity Skin" som Courtney avbryter snabbt för att få alla på scenen att ta av sig sina tröjor och om man är tjej, sin bh. Många tar av sig tröjan efter ett antal "fucking bitch" från Courtney men behåller sin bh på. Ett fåtal tar ävan av sig bh:n och när Courtney är nöjd spelar de "Celebrity Skin" till fullo. Efter låten skänker hon sin gitarr till en tjej som enligt henne är utstött och de går av scenen. En roadie skyndar sig för att hämta tillbaka gitarren och tjejen verkar bli lite besviken över detta, vem skulle inte bli det. Klockan är över två på natten och vi vandrar tillbaka till Hagadal. Det bästa med att bo på Hagadal är att det finns duschar som man får använda gratis om man bor där, det är alltid skönt att duscha av sig efter en jobbig dag på festivalen, man är alltid lerig och allmänt skitig.

Fredag 18/6

Jag vaknar upp vid åttatiden för att upptäcka att tältet är fullt med myror. Jag tar min luftmadrass och lägger mig ute i solen och sover ett par timmar istället. Vid elvatiden går vi ner till centrum för att köpa frukost, på vägen ner ringer jag till killen som jag spelade in "Northern Star" åt på hans mobilsvar. Han hade inte lyssnat på sitt mobilsvar än men han berättar att en 19-årig tjej dött under kvällen. Det är det enda sättet under fredagen som jag får reda på att någon har dött, i tidningarna stod det absolut ingenting. Annars fortsätter dagen som vanligt. Vi käkar lite frukost och tar det väldigt lugnt vid tältet. Jag får tråkigt och börjar dricka upp mitt Gin och Grape Tonic. När det nästan är slut så kommer några av kompisarna tillbaka från centrum med en back päroncider, några flaskor vin och lite annat smått och gott. Vi sitter och dricker och äter tills klocken närmar sig sex. Då bestämmer jag mig för att gå ner till festivalområdet för att se Manic Street Preachers. De andra hakar på men inte för att se Manics. Jag ställer mig i publiken precis innan de börjar och hör att någon ropar mitt namn. Jag vänder mig om för att se vem det är, det är en gammal klasskompis till mig som jag visste var där som ropade, jag stack dit de stod och han hann knappt presentera mig för sin kompis innan Manics började spela. De inledde med "You Stole the Sun from My Heart" och publiken började hoppa. Jag tappar bort klasskompisen under tiden och Manics drar igång med andra låten, "Australia". Vi får också höra nya singeln som är grymma "Tsunami". "La Tristessa Durera" och "Everlasting" är två låtar som kommer i början av konserten och som rockar fett. En låt från första skivan som är väldigt bra är "Motorcycle Emptiness" och de spelar den galant. "Kevin Carter" och "From Despair To Where" är andra grymma låtar som de spelar. Låten med det coolaste och självsäkraste namnet "You Love Us" är helt underbar och det är även de två avslutande låtarna "Design for Life" och hiten "If You Tolerate This Your Children Will Be Next". Jag förstår inte varför de inte spelade mer än en dryg timma, men det verkade vara mottot på den här festivalen, inte mer än en timmas konserter. Manics var klart bästa konserten den här dagen. Jag går runt på området och hamnar utanför SAMI:s tält (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation) där Galéns skulle spela om tio minuter. Under tiden går jag snabbt in och kollar om min klasskompis är och ser på Stroke som han sa att han skulle göra, det är nästan öde i Teaterladan och man tycker lite synd om bandet som spelar låtar med rätt bra drag i. Jag hittar inte honom och går och kollar på Galéns istället. De står fortfarande och soundcheckar når jag kommer dit och gör det ett bra tag till. Då ser jag klasskompisen som kommer från Teaterladan och jag springer fram för att berätta att det är bob hund medlemmar i Galéns som precis ska spela. De kör igång med första låten och den är verkligen usel, allt med bob hund i är inte bra tydligen. Vi springer till deras tält för att drick lite öl. Under tiden vi springer säger jag att Marilyn Manson ska spela om fem minuter och får till svar att öl är viktigare än musik, vem kan argumentera mot det? Vi sveper nästan varsin bira och gömmer några öl i brallorna. Vakterna märker ingenting när vi går in på området och snart står vi och kollar på Marilyn Manson och dricker öl. Man ser inte så mycket för att en massa folk sitter på sina kompisars axlar. Vi går fram till dem och ber dem hoppa ner för att vi inte ser något, fungerade inte vänlighet så drog vi ner dem. Det är idiotiskt att blockera andras syn med att sitta på folks axlar, dessutom får man ändå inte göra det, vakterna säger jämt till folk om att hoppa ner. Marilyn spelar bl.a. Eurythmics covern "Sweet Dreams", sina egna hitlåtar "Dopeshow" och "I don´t like the drugs (but the drugs like me)" samt "Beautiful People". Marilyn Manson var faktiskt bättre live än vad jag trodde, på skiva är de definitivt inte bra. Efter den konserten går jag för att möta min kompis och vi traskar till öltältet för att ta en varsin dricka. Under tiden lyssnar vi på Entombed som spelar på scenen bredvis öltältet. De kör bl.a. Slayer´s "Antichrist". Lite senare på kvällen skulle jag se Venus Outback. Jag hade laddat ner en snutt från deras singel "Sodom is Free" från nätet och det lät väldigt bra så jag ville se dem. Inne i Dansbanan där de spelade möter jag klasskompisen igen. Jag hade övertalat dem att gå och se Venus Outback vilket de gjorde. De lät faktiskt inte lika bra som jag hoppades. Fast tredje låten som var deras singel "Sodom is Free" var bra. Sen gick en av deras förstärkare sönder och när de körde igång med nästa låt stack jag därifrån för att gå till tältet. När vi kom dit duschade och käkade vi. Pulvemos på macka är ganska gott två på natten. Vi somnade mätta och belåtna den natten.

Lördag 19/6

Lördagen började nästan likadant som fredagen med undantag för myrorna, vi hade flyttat tältet. Vi gick ner till centrum för att köpa frukost och nu var det jätterubriker i tidningarna att Sara 19 år hade dött på festivalen. Hon hade dött av publiktrycket under Hole´s konsert. Måste bara nämna att det var den jobbigaste konsert jag varit på, det var sån kaos att man lätt kunde bli ihoptryckt eller hamna nere i backen under allas fötter, de fanns då väldigt liten chans att ta sig upp därifrån utan hjälp, speciellt när det är så mycket folk som det var. Jag tycker att Courtney inte skulle ha fått ta upp publik på scenen, när folk märkte att man fick komma upp dit var det många som tryckte på bakifrån för att få komma fram. Det orsakde mycket av kaoset som uppstod. Annnars fortsatte dagen jättelugnt, vi låg vid tältet och halvsov i solen i väntan på kvällen. Runt femtiden går vi ner till festivalområdet och strosar runt lite och käkar lite mer festivalmat, grillspett i baguette med tzatziki, rätt gott faktiskt. När vi går förbi Pampasscenen så ska S.P.O.C.K. precis börja så vi ställer oss för att titta på dem. De spelar 80-talsinfluerad synthpop med Star Trek influerade texter. Fast ett litet undantag gör de när de spelar Elvis Presley´s "Don´t Be Cruel", en ascool version som jag hoppas de släpper på singel, skulle köpa den direkt. Sångaren snackar att de kollat in andra band för att försöka ta reda på vilka tricks de använder för att bli så stora. Han står och svär i en halvminut, mest fuck och bitch, och publiken jublar. Sen uppmanar han att alla killar kommer upp på scenen för att visa snoppen. Ingen kommer upp på scenen men det är en kille som lyfts upp och han drar upp sin kilt och visar kuken åt bandet och publiken. Sångaren blir lite lätt ställd men de fortsätter konserten. Sista låten hette "Never Trust a Klingon" och efteråt fick vi göra "hälsningen" med dem. Sträck ut tummen och håll ihop de andra fingrarna två och två, så att det ser ut som om du har tre fingrar och sträck ut armen nästan som en hitlerhälsning och säg "Live Long and Prosper". Direkt efter det sprang jag till Hawaiiscenen för att se bob hund. När jag står och väntar kommer Rockpartys ordförande fram till mikrofonen och gör ett uttalande om dödsolyckan. Sedan blir det en tyst minut. Aldrig har det varit så tyst på Hultsfred festivalen. Direkt efter kommer bob hund upp på scenen och spelar "bob hunds 115:e dröm", denna instrumentala låt har de använt som intro många gånger och vem kan klandra dem, den är fenomenal som intro. Efter låten säger Thomas "Tystnad är bra ibland, även en viskning kan fälla en regering...det är ni ungdomar som ska ta hand om det här landet sen!", en typisk replik från honom. Nästa låt är helt ny och jag tyckte Thomas sa att den hette "Rocken stal mitt hjärta", rockar gör den i allafall. Fler coola låtar av bob hund ikväll var "Helgen v.48", "Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss" och den grymt röjiga "Nu är det väl revolution på gång?". De spelar också "Din Hund" som de spelade på The Bottomline i vintras, har fått reda på att det är en gammal The Stooges låt som de gjort till svenska, ny singel snart får vi hoppas. När Thomas börjar prata om att nästa låt handlar om musik så dyker "Hörlurar" upp i min hjärna och visst är det den vi får höra. "Upp, upp, upp, ner" dyker också upp på spellistan och publiken pekar som vanligt upp och ner med fingrarna beroende på vad Thomas sjunger. Före "Jag rear ut min själ" så har de ett ganska långt intro innan Thomas börjar sjunga. Låten som gjorde att jag upptäckte bob hund, "Istället för musik, förvirring", är bland de sista och den är väldigt uppspeedad, går mycket snabbare än vanligt vilket också gör att publiken hoppar snabbare. Sista låten är en låt som de enligt Thomas inte spelar så ofta "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag", den är väldigt lång och bra. Efter låten ställer de sig hand i hand på scenen och bugar och bockar och går sen av scenen. En lite för kort konsert, lite mer än en timme, men ändå otroligt bra som vanligt får man lov att säga. Jag har sett dem åtta gånger live och de har aldrig svikit en. Så fort jag kommit fram till att bob hund inte kommer tillbaka går jag till Pampas för att vänta in mina kompisar som ser på S.O.D. De hade inte börjat när jag kom dit och snart drog introt igång. Bandet kommer upp på scen, kör en instrumental låt och sångaren Billy Milano äntrar därefter scenen. De spelar ungefär samma låtar som på Dynamo och vi får höra bl.a. en Slayercover och låten "Celtic Frosted Flakes" som handlar om bandet Celtic Frost "They´re from Sweden, right?" frågar Billy och Scott Ian svarar "No man! They´re from Switzerland", det driver med det klassiska amerikanska blundret angående Sverige. Balladerna den här gången är "The Ballad of Jimi Hendrix", "The Ballad of Michael Hutchense" och en ballad som tillägnas Courtney Love "The Ballad of Kurt Cobain" med riffet från "Smells Like Teen Spirit" och avslutas med "You´re dead". Lite senare spelar de en låt som de gjort speciellt för Sverige, den handlar om de bästa drickat de vet som kommer från Sverige, den är två sekunder lång och de spelar den till och med två gånger, den heter "Absolut". Efter en timme är de färdiga och mina kompisar kommer ut från röran, de hade stått längst fram vid kravallstaketet och fått grymma bilder på bandet, en av dem fick till och med Scott Ian´s plektrum. Vi går till öltältet och tar varsin cider för att svalka ner oss lite, därifrån ser vi att, vad jag tror var, Varanteatern kör en parodi på Hole´s konsert på Aftonbladets trailer. En kille utklädd till Courtney står och sjunger medan en annan hoppar runt på scenen och blir omkulltacklad av en vakt hela tiden, efter ett tag spårar det hela ur när jultomten dyker upp på scenen. Precis då börjar Joe Strummer köra sitt set i bakgrunden. När vi går ut från öltältet och är på väg förbi Pampas, som står tomt för tillfället, hör jag hur Joe Strummer and the Mescaleros spelar gamla Clashlåten "London´s Calling" och jag får en enorm lust att bara springa dit och kolla in det men latheten slår in och jag skiter i det. Lite senare hör jag att de också spelar "Rock the Casbah" och "I Fought the Law (and the law won)" som är en grymt bra låt. Snart skulle de visa filmen "Bad Taste" på den stora filmduken som är på den plats där det stora danstältet var förut. Vi sitter och kollar i en timme tills jag börjar frysa och springer iväg för att ställa i mig i publiken på Hawaiiscenen och vänta på Suede. De börjar med en låt från nya skivan, tror jag har inte köpt den än, och följer upp den men "Electricity" som rockar hårt. Sen får vi höra en massa låtar från de två senaste plattorna (samlingsskivan ej inräknat), bl.a. "She", "Everything Will Flow"  och en av deras, i mitt tycke, bästa låtar "By the Sea" som är otroligt vacker och stämningsfull. Lite synd var det att det var alldeles för högt på den här konserten, när Brett försöker få publiken att sjunga med försvinner sången i allt annat ljud. Hur mycket han än försöker hör han inte oss. Detta händer i "Beautiful Ones" som är väldig bra. Nästa låt hade jag aldrig hört förut, den hette "Elephant Man" och var annorlunda än deras andra låtar, lite mer rockigare och råare. Vi får höra "Down" och "Lazy" också. Låten innan extralåtarna är nya singeln "She´s in Fashion" som jag tycker har en tråkig video vilket gjort att jag inte gillat låten riktigt men här kommer allt det bra fram och låten är helt suverän. Brett var på ett kanonhumör den här kvällen och hoppade runt på scenen och viftade med mikrofonen, han hade kanske kollat in bob hund? Han gjorde fula miner samtidigt som han stod bredbent längst fram på scenen och var allmänt flummig. Första extralåten var "Starcrazy" vilket passade bra för det var många tjejer som stod i publiken och trånade efter Brett. Man märkte att publiken var lite lugnare på den här konserten och var väldigt snabba med att hjälpa upp folk som ramlade, lite sent kanske men det är ju bra att folk börjar tänka till lite. Som avslutning på lördagkvällen finns det väl inte en bättre låt än "Saturday Night" fast den blev lite förstört av att ljudet var så högt så att Brett inte hörde oss sjunga med i refrängen. Annars var Suede väldigt bra. Efteråt gick jag till Teaterladen för att vänta på mina kompisar som var och såg på The Kristet Utseende. När jag står utanför och väntar går ett par killar och delar ut promoskivor av bl.a. Fläskkvartetten, när jag kollar på baksidan av fodralet märker jag att det är Thomas Öberg från bob hund som har skrivit låten, vilka sammanträffanden det kan bli ibland. Lite senare går också Håkan Steen från Aftonbladet stressat förbi med en bärbar dator i handen, undrade för mig själv om det var deadline snart. Snart kommer en av kompisarna ut och vi väntar på de andra. När vi väntat tillräckligt länge går vi tillbaka till Hagadal för att duscha. När vi duschat färdigt kommer de andra och vi blir utskällda för att vi inte väntade på dem, fast vi orkar inte bry oss utan går och lägger oss och somnar ganska snart.

Söndag 20/6

Vadå söndag? Då var väl festivalen slut? Visst det var den men vi var tvungna att ta oss hem också och vårt tåg gick 14.17 så vi satt vid tältet och lagade mat och latade oss tills en timma innan tåget gick och traskade sen ner till stationen. Där låg folk utspridda lite varstans och väntade på sina tåg eller bussar. Vårt tåg kom in lite tidigare så vi gick in och satte oss och läste dagens tidningar. Vi fick byta tåg i Linköping vilket inte tog mer än tio minuter och sen var vi iväg igen. Att en fyra timmars resa kan kännas så väldigt lång förstår jag inte men när vi äntligen var hemma så kollade jag in inspelningen från Hultsfred som jag hade bandat in under lördagen, tyvärr så var min timer felinställd så jag missade de sista låtarna med Monster Magnet. Jag kom i säng efter elva och var tvungen att gå upp före sex, skulle börja mitt examensarbete dagen efter.

Årets Hultsfred Festival var det absolut bästa jag varit på. Artisterna var enormt bra och vädret var kanon. Att Sara dog under Hole´s konsert gjorde ju att det blev lite dystrare stämning och vissa av Patrik Axelssons uttalanden gjorde ju inte saken bättre, men oavsett det så var det faktiskt den bästa festival jag varit på. Nästa år lär jag vara tillbaka.