Då var det klart, sommaren är officiellt över, nu är det bara en massa regn och snö och mörker att se fram emot. Fast förhoppningsvis kommer det några riktigt grymma konserter i höst eller i vinter, men innan det ska jag skriva om Probably ´99.
Tack vare att någon idiot hotat med att hoppa ut från en bro framför ett tåg så stoppades all tågtrafik vid Älvsjö station och jag fick ta en buss därifrån till Gullmarsplan. Sen tog jag tunnelbanan till Gärdet, med byte på T-Centralen. Från Gärdet är det "bara" en tio minuters promenad till Sjöhistoriska Museet. På avstånd hör jag hur Sahara Hotnights spelar och när jag äntligen kommer fram till ingången är det en rätt lång kö för att komma in. När jag då är inne så hinner jag se de sista tjugo sekunderna av Sahara Hotnights spelning. Typiskt, men jag går och ställer mig i publiken för att vänta in silverchair som ska spela 45 minuter senare. Under tiden är det några som skatar i en jätteramp som de byggt upp på området. Efter att jag stått ett bra tag och väntat kommer silverchair upp till ett intro som är från en film som jag inte sett men jag känner igen monologen, "Are you talking to me?". De börjar lugnt med "Emotion Sickness" precis som på Klubben i våras och konserten fortsatte även i samma stil. Nästa låt var den röjiga "Israel´s Son" och det blev en massa yeah rop i publiken när den började, folk verkar gilla den låten, det gör i alla fall jag. Nu fattas det bara en låt för att göra en hattrick och det lyckas de med. "Slave" är nästa låt och nu har de spelat alla första låtarna från sina skivor. "Abuse Me" fortsatte konserten och ju mer de spelade desto galnare verkade publiken bli, det var grymt röjigt. En av mina första favoritlåtar med silverchair var  nästa låt på schemat, "Pure Massacre". Sen var det dags att lugna ner lite med "Ana´s Song (Open Fire)" och "Miss You Love" vilket var välbehövligt för man hade blivit rätt trött i benen av att hoppa och dansa. "Satin Sheets" och "Paint Pastel Princess" var två låtar från nya skivan som spelades med en grym känsla och publiken var självklart med. Daniel pratade inte så mycket med oss men han verkar tycka om att retas med publiken. Han frågar om de är i Tyskland och får burop som svar, därefter räknar han till tio på tyska och säger "Since we aren´t in Germany I wont count to ten...I can´t do it in swedish so don´t expect that.", eller något liknande. Mellan några andra låtar nänmde han något om att ABBA varit en stor influens för honom och snackar vidare om Roxette. Den instrumentala låten "Madman" är alltid en höjdare och publiken var fortfarande på röjhumör. Sen var det dags för "The Door" som är en rätt bra låt och som näst sista låt spelade de favoriten "Freak" med den coola texten "No more maybes, your baby´s got rabies". Här blev det lite allsång också. Som avslutning fick vi höra "Anthem for the year 2000". I början så sjöng publiken texten men sen gjorde de samma sak som på Klubben i våras. Vi fick sjunga "We are the youth" delen och Daniel sjöng resten. En kanonavsluning på en bra konsert. Synd att det var så kort men det skulle ju komma två band till.
När silverchair slutat går jag så långt fram jag kan för att se bob hund. Det här skulle bli den tionde gången som jag skulle se dem och jag ville stå långt framme. Jag kom längre än jag trodde, tvåa från staketet och där stod jag hela konserten. De kommer upp på scenen och Thomas hälsar oss med orden "Vi heter bob hund och om jag inte är felinformerad så är vi de enda som kan säga det" sen kör de igång, som vanligt, med "bob hunds 115:e dröm". Sen säger Thomas att man inte är en riktig musiker om man inte kan spela keyboard utan att titta på tangenterna. Han fortsätter med att säga "Det är inne att vara snäll på ett icke mesigt sätt...den snällaste låttiteln jag kan komma på är "Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss"" och så spelar de den. Början på bob hunds konsert är grymt lugn, det är knappt någon röj i publiken och det är nästan ingen som sjunger. Det står en kameraman som filmar bandet de första låtarna och ibland gör han en sväng över publiken. Han filmade rakt mot mig ett tag så det finns risk för att jag finns med på något hörn i en framtida sändning om bob hund. "Nu är det väl revolution på gång?" är alltid en höjdare och nu börjar det bli lite drag i publiken. Andra låtar som vi fick höra var "Ett fall och en lösning", "Allt på ett kort", "Hörlurar"och "En pratstund" var alla kanonbra och fick fart på publiken. "Upp, upp, upp, ner" är en klassiker och självklart fick vi se de obligatoriska handrörelserna. Den nya låten, "Rocken stal mitt hjärta" som jag hörde i Hultsfred spelades också. De börjar spela på en låt som jag inte känner igen men på slutet av låten kommer jag på vilken låt det är, "Sedel eller tyg" från senaste singeln, den är väldig kort, nästan en minut bara och det var faktiskt första gången jag hörde den live. "Istället för musik: förvirring" går alltid så fort när de spelar den live och den här gången kändes det som om bandet gick övervarv, de höll ett enormt tempo. "Jag är inte arg" och "Jag rear ut min själ" var andra alster som de bjöd på. På slutet av konserten spelar de Stooges covern "Din hund" som de gjort de senaste gångerna. Efteråt så har de, för en gångs skull, fortfarande tid över och de spelar min favoritlåt från Bottomline spelningen i vintras, "Human Fly" av the Cramps. Det blir ett grymt röj uppe på scenen och Thomas blöter ner scengolvet och tar sats och glider tvärs över scenen, senare slänger han ner en stol som landar hos vakterna och Thomas går fram och frågar om det gick bra. Han är omtänksam den killen. Conny blödde från fingret och hade svårt att spela på slutet så han lade ner gitarren och gjorde lite mysko ljud med den istället. Sen var konserten slut. Nu hade jag väldigt ont i benen och var jättetrött så jag gick långt bak och satte mig ner för att vila. Under tiden var det en massa skateboardare som åkte i den stora rampen och det fanns en basketplan lite längre bak också. Köerna till alla försäljningsstånden var enormt långa och det verkade meningslöst att försöka köpa något.
När det var dags för Red Hot Chili Peppers att spela så försöker jag ta mig lite längre fram, de visade sig vara svårare än jag trodde men jag lyckades ta mig rätt långt fram ändå. Jag tänkte att jag står tillräckligt långt bak att man inte skulle behöva röja, hur fel kan man ha? Så fort de kom upp på scenen och började spela första låten så kändes det som om alla i hela publiken stod och hoppade. Andra låten var "Give it Away" som är en riktig klassiker. Andra låtar som jag kände igen var "Suck My Kiss", "Scar Tissue", "Soul to Squeeze", "Me and My Friends" och "Under the Bridge". De flesta låtarn kände jag inte igen men de är jävligt bra live måste jag säga. Hitsen som de allra flesta kände igen var grymt bra. Mellan några av låtarna jammar de lite och lyckas få igång ett riktigt schysst groove. Den nygamla gitarristen sjunger en låt också. Flea, som var blåhårig, snackar om att han förlorade oskulden när han som liten läste Pippi Långstrumpa!!!? Senare kontrar Anthony med att säga att han har legat med Pippi och att hon har växt upp, vilket gör Flea helt förkrossad. Han frågar om hennes magiska krafter och så håller de på ett tag. Bandet verkar vara i högform och ser ut att trivas uppe på scen, de skrattar och skämtar med varandra. I slutet av sista låten sänger Flea upp sin bas jättehögt så att den brakar ner på scengolvet, sen slår han den i småbitar. Resten av bandet har nu gått av scenen men Flea verkar inte nöjd utan river ner hela trumsetet, tar bastrumman och snurrar bort den till sidan av scenen. De måste ha varit en mikrofon i trumman för det kom väldigt konstiga ljud från högtalarna. När han äntligen gett upp kommer roadisarna ut och slänger ut en massa trumskinn till publiken. Ett av dem kommer mot mig men bara dyker ner bara ett par meter framför mig så jag fick aldrig chansen att få tag i den. Under konserten så slängde trummisen ut en massa trumpinnar, några flög väldigt långt bak. Konserten slutade tjugo minuter tidigare vilket inte gjorde mig något jag var helt slut och jag skulle jobba dan efter. Probably ´99 var ett kul och lite annorlunda uppsättning som funkade bra, det kändes som att vara på en festival, mer sånt i framtiden.