Så äntligen var det dags för mig att gå på årets första festival, det var ju lite långt att åka till Umeå så jag fick nöja mig med motsvarigheten i Stockholm. Umeå Open hade ett mycket bättre uppsättning band än Stockholm Open som jag tyckte hade ett lite svagt banddeltagande men vad kunde jag göra åt det? Inte mycket.
När jag och min kompis kom dit vid sextiden höll EM på att spela för fullt, jag hade hört att de skulle vara Radiohead inspirerade och det stämde väl i viss mån. Vi lyssnade på dem från ölområdet där vi hann sitta ett bra tag, där satt också bl.a. Patrik Arve (Teddybears STHLM) och Frans Johansson (Fireside) och drack öl. När vi till sist beslutade oss för att se några band också hade det gått ett par timmar och Broder Daniel hade precis börjat sin konsert. Säga vad man vill om dem men jag har aldrig tyckt att de är speciellt bra, de flesta låtarna är uppbyggda på samma sätt och låter väldigt snarlika. Ett exempel på det är att när de hade spelat "Go to work" (tror jag den heter), vilket var den enda låten min kompis ville höra, så gick vi för att se Yvonne soundchecka. När vi satt där så flyger min kompis upp och svamlar något om att de spelar den låten igen. Nu var det ju inte den låten utan en helt annan låt som var väldigt lik. När då Broder Daniel hade spelat färdigt så började Yvonne sin konsert och det visade sig bli en riktigt bra konsert. Yvonne är ett band som spelat på de flesta festivaler som jag varit på och som jag aldrig har fått för mig att gå och lyssna på, mest p.g.a. att de har krockat med något annat band eller så har det varit några andra förhinder. I framtiden ska jag ta och försöka se de här bandet. Jag skulle vilja kalla dem för ett svenskt Depeche Mode för de är uppenbarligen influerade av dem vilket gör dem till ett av de bättre synthbanden i Sverige och de förtjänar mer uppmärksamhet än vad de får just nu. En av de sista låtarna de spelade var deras hit från några år bakåt, "Modern Love", och den var riktigt bra. De bjöd också på en extralåt vilket de flesta inte var beredda på eftersom många gick därifrån. När de då hade spelat färdigt så traskade vi runt i lagerlokalerna och kollade in alla flummiga människor som var där. Det absolut bästa med festivaler är själva stämningen, det blir inte bråk speciellt ofta för att alla är där för att ha kul och många spökar ut sig lite extra vilket gör det kul att gå runt och kolla in alla mysko människor. Conny Bloom äntrade scenen efter ett tag och vi såg några låtar men det var inte så bra så vi gick runt lite till och beslutade till sist att dra oss hemåt. Det innebar i sin tur att vi missade The Tulos, som är en konstellation med Weeping Willows och Papa Dee, som skulle spela reggaeinfluerad musik men den smällen fick vi ta, vi missade också bl.a. The Facer och Love Olzon. Som jag sa tidigare så var startfältet inte så övertygande i denna första upplaga av Stockholm Music Open Festival men man kan ju alltid hoppas att de växer och blir lika stort som Umeå Open är idag.