Bäst: bob hund igen men även B.R.M.C., Starsailor och Isolation Years lyste starkt.
Sämst: Regnet.
Betyg: 3/5

Onsdag 12/6
Åkte ner en dag innan i år igen, denna gång med tåg, trodde jag fast det skulle visa sig att vi skulle få 
åka buss också. När vi kliver på tåget vi ska ta från Södertälje Hamn så säger dem att vi ska kliva av 
och ta nästa tåg till Linköping och sen åka buss därifrån....här har man bokat tågbiljetter och så får man
åka tåg, uselt SJ. Fast vi kom till Hultsfred nästan vid utsatt tid så det var väl okej ändå. Går till Hagadals 
Camping och slår upp tältet, ett helt nytt som jag införskaffat några veckor innan. Det visar sig att det är
rätt lätt att sätta upp tältet, några pinnar och ett par bågar senare så står den där, blå och fin. Vi drar
nästan direkt till området för att få våra armband, gula med röd text var de visade det sig. Går runt på
campingen ett tag och kollar på alla egendomlighet som man bara kan hitta på en festival. Det känns 
skönt att vara tillbaka, det är ju sjunde året i rad nu. Efter ett tag känner jag mig väldigt trött, gick upp 
vid halvsextiden för att jobba lite innan fotbollsmatchen och det börjar göra sig påmint. Dags att gå 
och lägga sig alltså.

Torsdag 13/6
Går upp vid tiotiden, det är molnigt och man hoppas att det inte ska börja regna. Vi traskar ner till centrum 
och köper frukost och går tillbaka till tältet. Efter frukost så tar vi bussen från Hagadal till området, jag 
dricker en drink jag blandat ihop i en flaska och några öl när jag traskar runt på campingen.
Klockan närmar sig kvart i två och det är dags för Hundred Reasons att börja. Brydde mig inte om det
här bandet när de spelade på Hultsfredsfestivalens promotionturné i våras men när jag läste lite om bandet
och laddade ner några låtar blev jag lite intresserad. Hinner bara se en halvtimme med dem men de räckte 
för att få mig mer intresserad, schysst tung rockmusik. Orsaken till att jag gick var att Bad Cash Quartet 
skulle börja spela 14.15. När jag kommer ut ur teaterladan så har det börjat regna, inte alltför så jag ställer 
mig hyfsat långt fram så man kan hoppa lite till de bra låtarna. Bandet börjar sin vana trogen med Too Bored 
to Die. En fantastisk låt av de här killarna. Spelade in lite på måfå från ZTV och fick med några låtar av BCQ.
Man slås av likheten mellan sångaren och Kurt Cobain, hoppas det inte går lika illa för honom som för Kurt.
Under konserten ökar regnet mer och mer och till slut öser det ner, jag ställer mig under närmaste träd och 
kollar därifrån istället, min regnjacka ligger i en annans ryggsäck så jag kommer inte åt den. Efter ett tag tröttnar
jag på regnet och går till närmaste öltält och ser resten därifrån. Får höra bl.a. Monday Morning, Big Day 
Coming och Outcast. En bra konsert men tyvärr förstörde regnet det för mig. Direkt efter BCQ skulle The 
Wannadies spela, jag har sett dem tidigare och de brukar vara på riktigt bra humör, de skulle de vara nu också
visade det sig. Alltid glada kommer de ut och tycker vi är fantastiska som står i regnet när "det pissar på oss".
nu hade det dock slutat regna och det tackade vi för. Jag hämtar min regnjacka och tar plats långt fram på
höger sida, ser allt perfekt. Vi får höra en salig blandning av gamla och nya låtar, bl.a. Skin, Friends, You and Me
och Hit. Några av de nya låtarna låter riktigt bra, Pär märker att vi inte kan låtarna så han säger att vi kan ladda 
ner låtarna från nätet men att åtminstone gå till affären och kolla in omslaget "...det är så vackert!" och visst kan 
jag hålla med, specialutgåvan med två skivor, en before och en after, är riktigt snygg. Efteråt vandrar jag runt på
festivalområdet och råkar gå förbi Hawaii där Petter håller till för tillfället. Jag går snabbt därifrån och sätter mig 
och läser lite i programmet. Jag satte mig framför den stora skärmen som för tillfället visar Petter....suck...fast det
blir lite roligare, det är en sekunds fördröjning på skärmen så man hör när Petter rappar borta på scenen och en 
sekund senare hör man det igen från skärmen, det blev lite komiskt några gånger och det är flera som står och 
skrattar åt det. 17.45 så var det dags för bandet som jag såg en mörk och regnig höstdag och som fick mig att 
köpa en t-shirt med texten alcoholic på, den hade jag på mig men eftersom det regnade var det knappt nån som 
märkte den, den var ju gömd under min regnjacka. Det är Starsailor jag snackar om. Tidigt i konserten får vi höra
 mina favoriter, just Alcoholic och Poor Misguided Fool. Fantastiska låtar som lät riktigt bra på Pampasscenen. 
Jag står långt fram, i andra raden från staketet och man ser mig på ZTV, dock bara nacken men det är jag. ;) 
Mellan några låtar spelar James Walsh ett stycke ur Rolling Stones Ruby Tuesday, inte för att jag kände igen låten,
fick höra det efteråt, men det lilla vi fick höra i hans tappning var underbart vackert. Fast jag står också och tänker
varför han ibland ser så otroligt uttråkad ut, och precis när man tänker det så ser man ett leende på hans läppar,
antar att han bara är koncentrerad. Titellåten från skivan Love is Here är en riktigt liten pärla i denna annars så 
tråkiga torsdag. De spelar också en låt som knappt nån i publiken känner igen, fast jag hörde lite försiktiga 
viskningar om att det kanske var en b-sida, hörde dock inte till vilken låt det kunde vara en b-sida. Lite lyckligare
går jag genom leran för att se Eskobar som av nån anledning skulle spela på Hawaii, jag hade en känsla av att det
skulle vara för stort för dem och mina farhågor besannades. Även om de har ett gäng smått fantastiska låtar så 
står jag och tycker det är lite småtråkigt, lite synd. Man skulle ha sett dem spela på Teaterladan för några år sen 
istället men nej vad gjorde jag då? Kollade på LOK som inte var speciellt bra då. Sånt man får ta så jag står kvar 
och kollar. Några låtar sticker ut lite mer och då menar jag Tumbling Down, Good Day for Dying, Someone New 
och She's Not Here. Även On a Train är bra men inte lika bra som de fyra föregående. Lite synd att Heather 
Nova inte fanns på plats, fast det hade jag iofs inte förväntat mig, då hade Someone New kunnat bli ännu bättre.
när Eskobar spelat färdigt går jag för att se David & The Citizens, har läst mycket om det här bandet men har inte 
lyckats se dem förrän nu. Helt annorlunda än vad jag trodde, de avslutar precis en låt som heter nåt med Good Soil 
of Denmark när jag kliver in i Teaterladan och fortsätter med ett gäng låtar som för mig är namnlösa men som har
grymma melodier och fina trumpetsolon. Jag bestämmer mig för att komma ihåg att köpa skivan när jag får lön.
Traskar och sätter mig i LO-tältet som heter Oasen nuförtiden och finns vid Teaterladan, där fick man saft och nån
sorts bakelse eller vad det var för nåt 1 kr som gick till ett barnhem nånstans, jag tog det för sakens skull och satte
mig ner för att vila ryggen lite och läste lite mer i programbladet. Efter ett tag hör jag det fasansfulla ljudet, ljudet av 
ösregn på Oastältet jag sitter i, ännu ett skyfall drabbar Hultsfred. Jag bestämmer mig för att sitta kvar så länge det 
går. Lite senare så börjar nån slags uppträdande i tältet och jag ger mig ut i det här laget duggande regnet för att 
hitta lite mat. Lite nachos med ost vore gott tänker jag och beställer det men får en lyxtallrik istället, tjejen i kassan
kommer på sig själv och jag får köpa tallriken för samma pris som nachotallriken skulle kostat om jag går och ser på
Rammstein som precis börjat, "...annars får du ställa dig här bakom så går jag och ser Rammstein." Jag lovar och 
traskar snabbt bort till Hawaii så jag slipper kränga nachos, ställer mig långt bak och ser på skärmen som finns där. 
Säga vad man vill om deras musik men de har en häftig liveshow alla fall. Mycket explosioner och eld. Jag går dock 
efter några låtar och ser lostprophets. Årets krock tänker jag när jag stiger in i ett nästan öde Teaterlada. Undrar 
varför de lagt Rammstein och lostprophets på samma tid även om de inte är från samma skola så har de nog många 
gemensamma fans. Fast när de väl börjat spela så börjar folk strömma till och det blir en rätt bra stämning där inne ändå.
De spelar nån sorts nu-metal skulle jag vilja påstå men med ett eget driv som skiljer dem från de andra banden, de 
känns lite bättre helt enkelt. Sen kommer de från Wales och det är ju inte fy skam, Manics är ju därifrån, dock har
de två banden inte så mycket mer gemensamt. Nu har jag blivit trött och eftersom det inte finns alltför många band 
som jag gärna vill se, Swan Lee men de kan jag se i Roskilde, så ger jag mig av mot tältet. Efter en skön dusch så hittar 
jag mina inneboende och en av dem säger att hon har blivit klämd under Millencolins konsert. Ok, nu ska jag förklara 
några saker; är man liten och svag ska man INTE ställa sig långt fram på en rockkonsert, det finns stor risk att man 
skadar sig. Det är fel att det ska vara så men nu är det så och det måste man inse.

Fredag 14/6
Dagen börjar med knäckebröd och mjukostfrukost, inte speciellt gott men det dög. Jag tar bussen in till området och 
lämnar in min öl på förvaring, kände inte riktigt för att dricka öl så tidigt, dessutom var det dags för Mustasch på 
Pampasscenen. Några kompisar hade sett dem veckan innan och tyckte att de var bra så jag var tvungen att se dem. 
Riktigt bra tunggung spelar de, perfekt för att vakna till så här tidigt på morgonen, de började spela 13.00! Höjdpunkten 
var deras hitlåt Down in Black, grymt bra låt. Efter trekvart så går jag för att se The Perishers. Madde fick mig att lyssna 
på deras skiva när vi var i alperna och deras lågmälda poplåtar lät väldigt bra. Står längst bak och lyssnar på några låtar 
när jag hör att A Camp har börjat på Hawaii. Programmet sa att de skulle spela 14.00 men det jag skrev ut från hemsidan 
precis innan jag åkte ner säger att de ska spela 14.30!!?? Jag blir lite förvirrad men beger mig till Hawaiiscenen och ställer 
mig i solen och lyssnar på Nina Persson och hennes kompband som även denna gång består av medlemmar från TSOOL 
men även av hennes man Nathan Larsson. Så här i sommarsolen är A Camps poplåtar riktigt härliga att lyssna på och vi 
bjuds på en fantastisk version av Angel of Sadness, Algebra och hennes fina version av Daniel Johnstons Walking the Cow. 
Har dock hunnit tröttna rejält på I Can Buy You som har spelats flitigt på radio och TV, hatar när en låt förstörs på det sättet. 
Som avslutning får vi en vacker version av Neil Youngs On the Beach. De skändade den inte alls som Nina påstod. Jag 
traskar runt på området, snor en Aftonbladet från deras trailer, de verkade inte vara speciellt intresserade av att ta betalt, 
sätter mig i ett av öltälten och äter en grekisk grillspett med tzatziki i baguette samtidigt som jag läser tidningen. lite senare
är jag tillbaka framför Aftonbladets trailer, The Wannadies ska spela akustiskt där inom en kvart så jag hänger kvar. 
Ungefär samtidigt så börjar Gemma Hayes spela på Stora Dansbanan så jag går in dit men tröttnar rätt snabbt, var inte 
sugen på mer gitarrpop efter A Camp. När jag kommer ut så har The Wannadies tagit sig upp på trailern och börjat spela. 
Jag för höra refrängen till Cherry Man och det visar sig att de bara kör korta snuttar ur låtar, sina egna och andras. Pär är 
bakis och han nämner att det är väldigt ljust och tidigt för honom. Det är kul att se bandet så här, avslappnade och 
tillbakalutade, utan några som helst bekymmer över om de spelar fel eller inte. De har verkligen kul där uppe och vi som 
står och kollar på älskar det. En klassiker av Wannadies. 17.45 så är det dags för Isolation Years på Teaterladan. Ett band
som jag inte hört en enda låt av innan men som jag läst spaltmeter av i olika tidningar och hemsidor. Jag gillar det de gör, 
gillar det verkligen och gör en mental post-it lapp till mig själv att köpa deras skiva. Det här var en liten överraskning på årets 
festival och jag känner mig glad när jag går därifrån raka vägen till Hawaiiscenen. Där dyker Sonic Youth upp precis lagom 
när jag kommer fram. Ett till band som jag inte kan några låtar av, enda orsaken till att jag över huvudtaget ser på dem är att de 
agerade förband till Pearl Jam under stora delar av deras senaste USA-turné. Jag visste dock att jag skulle förvänta mig 
experimentell rock och det fick jag så det stod härliga till. Gitarrmangel med trumpinnar(!), en massa rundgång och tre olika 
sångare med härligt udda sångröster. Helt klart värt att se. Jag hade bestämt mig för att dra tillbaka till tältet och käka nåt samt 
dricka upp mina öl under tiden. Så jag beger mig till vagnen jag lämnade in mina öl till och det tar ett tag innan de hittar dem, 
det visar sig att de är felmarkerade med 1009 istället för 1109, jobbigt men jag fick mina öl i alla fall. Öppnar direkt en och 
traskar bort till tåget som tar mig till Hultsfreds Centrum. Går bort till tältet och lägger mig ner i gräset med ytterligare en öl. 
Rätt skönt att bara koppla av och vila ryggen lite. På tillbakavägen så tar jag vägen förbi kinarestaurangen i centrum och 
köper med mig tre små rätter. Jag avnjuter dem i parken utanför stationen, väldigt gott och precis vad jag behövde. Sköljer ner
allt med mer öl och tar tåget tillbaka till festivalen. Smuttar på sista ölen när jag står i kö för att komma in på festivalområdet,
precis innan Black Rebel Motorcycle Club ska gå på scen. Det visar sig bli en av festivalens bättre konserter. Scenen fylld med
rök, två siluetter står framme vid scenkanten och man kan knappt urskilja trummisen där bak i mitten. När de hade gula lampor 
som lös bakom röken så såg det ut som de stod i morgondimman vid soluppgången som de enda överlevande efter en nattlig 
strid. Jag hade förväntat mig rock för hela slanten och fick det i alla dess former. Rockiga gitarrpartier, lugna nästan balladiga 
avsnitt och tuffa solon. Mest röj blir det under Whatever Happened to my Rock 'n' Roll (Punk Song), en fantastiskt röjig rocklåt 
som får alla i publiken att hoppa. Som extranummer spelar de senaste singeln Spread Your Love som är en härlig liten rockdänga 
om kärlek. Ytterligare en skiva att köpa, listan börjar bli lång. Nu var det dags för vad som var tänkt som festivalens höjdpunkt 
men som föll ner till en väldigt platt pannkaka. Jag pratar om Suede. Alla skriverier om att Suede är slut är tyvärr sanna, visst kan 
de fortfarande framföra underbara poplåtar men det passar inte in i Bretts hoppande, mikrofonsvängande och allsångskrävande
image. Jag kände liteså här sist jag såg dem och nu har det tyvärr blivit värre. Låtar som Saturday Night, Trash, So Young, Animal 
Nitrate, Everything Will Flow, The Drowners och She's in Fashion känns lite platta. Dock gillar jag fortfarande slutet på She's in 
Fashion där Brett sjunger "The Sunshine blew my mind and the wind blew my brain" man blir lite ledsen när ett så stort band 
som Suede ska bli så här, de nya låtarna Positivity och When the Rain Falls inger mig inte direkt med hopp heller. Under Positivity 
så börjar två killar precis bredvid mig bråka, ser inte vad den ena killen gör men den andra vänder sig om och skallar den ena. Det 
rinner blod ur hans näshålor, jag går mellan och säger åt dem att sluta, mest för min egen skull, ville inte ha ett bråk precis framför mig. 
Fast under nästa låt så står de men armarna runt varandras axlar och hoppar. Vissa förlåter andra väldigt snabbt, vilket var tur för mig. 
jag lyckas ramla under konserten också, tillsammans med ett äng andra, och ligger näst underst men det tog inte många sekunder 
innan vi blir uppdragna och när jag står upp ser jag en hand som sträcks upp nerifrån så jag tar tag i den och drar upp en tjej, hon
verkar lite skakad men är i övrigt ok, överlag var folk i publiken var mycket bra på att hjälpa upp folk som ramlade. 
Nu har klockan blivit sent och jag går bort till Pampas för att kolla lite på Spiritualized men ångrar mig efter en halv låt och beger mig 
tillbaka till tältet för att sova. I tåget tillbaka sitter Per Sinding-Larsen och han verkar vara på bra humör, han är tillsammans med Kalle,
 tror jag han heter, från ZTV och varsin tjej. De beger sig mot ett motsatt håll än jag så jag bryr mig inte om dem nåt mer, en varm dusch 
och sömn hägrar i mina tankar.

Lördag 15/6
Jag vaknar runt tiotiden och käkar lite knäckebröd och mjukost denna morgon också, dem hade inte blivit godare under det gångna 
dygnet. Dagen skulle bli tuff, första artisten började 12.30 och sista bandet började 02.30, knappt nån lucka alls, skulle jag klara det?
Läs vidare. När jag tagit mig in på området är klockan runt tolv och denna gång köper jag mig en Aftonbladet och sätter mig vid ett
bord för att läsa tidningen. Jag läser rätt länge för jag hör när Marit Bergman kör igång i Stora Dansbanan, jag skulle se henne tänker 
jag, men jag hinner, det är lugnt. När jag hör henne hit Waste More Time bestämmer jag att det är färdigläst och beger mig mot Stora
Dansbanan. Där inne är det mycket folk så jag bestämmer mig för att stå utanför och lyssna. Det jag hör gör mig mer intresserad av 
denna lilla stora artist. Jag såg Candysucks sista spelning nånsin fast då visste jag inte vem Marit var, det gjorde jag inte heller när jag
hörde Waste More Time för första gången men det tog inte lång tid innan jag fick det infot i huvudet. Jag skriver upp hennes skiva på
min lista också. Hon spelar i ungefär en timme och i sista låten bjuder hon upp ett gäng andra tjejer, hörde inte från vilka band det var,
och de gör en cover "som vi alla borde känna till" men som inte många alls känner till. En bra spelning som kanske hade blivit ännu 
bättre om jag stått i trängseln men det får jag aldrig veta. Jag går förbi Pampasscenen där Doktor Kosmos spelar Jag låg med henne i 
Tjeckoslovakien och därefter Borgarsvin, jag ser några MUF-flaggor i publiken under den sistnämnda låten, humor, humor! På Hawaii
ska The Plan börja spela och jag sätter mig och lutar mot rullstolsrampen som står längre bak i publiken och lyssnar. Har inte fastnat för
detta band, tror det är sångarens röst som jag inte riktigt tål. Går efter ett tag för att se The Cooper Temple Clause på Stora Dansbanan.
har bara hört en låt av det här bandet, kommer inte ihåg namnet på den låten dock. I början står jag och gäspar, rätt tråkiga live och man 
undrar vad man gör där men av nån anledning så stannar jag kvar. Såg Håkan Steen som stack därifrån när det var några låtar kvar, han
sågade konserten och delvis förstår jag honom. Fast bandet ryckte upp sig, de fem avslutande låtarna är riktigt bra, nästan värt att skriva
upp skivan på listan, tar nog och laddar ner lite låtar istället. Synd att inledningen på konserten var så tråkig, många hann gå redan då och 
missade den grymma avslutningen. Nästa band var Weeping Willows på Hawaii och deras konsert visade sig bli ett litet sömnpiller, tyvärr.
Det här bandet gör sig bäst på en liten och mörk scen, då når deras låtar fram bäst. Hawaii är alldeles för stor för dem och även om man 
har låtar som Touch Me, So it's Over, True to You, Broken Promise Land och Falling så är det ingen garanti att man gör en bra spelning. 
Nästa gång jag ska se bandet ska det vara under helt andra förutsättningar så att de har en sportslig chans att visa vad de går för. Nu var
det dags för lite ordentlig röj. LOK skulle äntra Pampas och det är på den här scenen som jag såg deras bästa spelning för ett par år sen.
De hade inte ändrats ett dugg, helt kompromisslöst kör de över oss med sitt artilleri av tunga låtar. Många av dem har växt sig ordentligt,
på skiva är låtar som Sug Min, Bedragaren från Murmansk och Hur många svin är vi nu? lite jobbiga att lyssna på men live får de ett nytt
liv, blir tyngre och bättre helt enkelt. Mina favoriter finns fortfarande på första skivan då det visade att det går att göra bra tung musik på
svenska, den gången var det något unikt, nu har det blivit lite tjatigt. Från första skivan får vi bl.a. höra Lokpest, Tommys Ponny och Lok
står när de andra faller. Dags att vandra tillbaka till Hawaii och se ett band som gjort årets bästa svenska skiva, hittills. Jag pratar om 
Caesars Palace. Innan de hinner komma upp på scenen så börjar det regna så jag ställer mig under ett träd och ser hela konserten därifrån.
Bandet kommer upp på scenen i frack och hög hatt!!? Riktigt stiliga är dem, skrattar lite när jag ser dem, typiskt CP, sist de spelade här
hade de på sig legionärskläder. Jag störs av regnet och kan inte njuta av låtarna riktigt ordentligt, de gör en av sina bra konserter och 
levererar många av sina fantastiskt udda låtar som Bughouse, Fun 'n' Games, Sort it Out, Over 'fore it Started, Jerk it Out och Candy 
Kane. Jag gillar Caesars, de gör coola rocklåtar om vardagsliv och kärlek, nya skivan har snurrat friskt i min stereo, synd att de skulle 
regna. Nu hade jag min första lite större lucka för dagen och den skulle jag använda till att äta något, hade inte ätit nåt sen dem fina 
knäckemackorna till frukost så magen kurrade friskt. Jag tuggar i mig en iransk kebab, smakfullt och gott. Eftersom T.O.K. hade ställt in
så fick ett annat band ställa upp på kort varsel men publiken var inte like ivriga att se det bandet, Junior Delgado, det gapar tomt framför
Pampas som är på tok för stort för det här bandet, senare när jag går förbi igen har publiken vuxit men är ändå relativt liten, tycker lite
synd om bandet men de spelar på för fullt. Jag har börjat frysa och vad är bästa sättet att hålla värmen? Jo, att stå tätt ihop med en massa
personer så jag ställer mig framför Hawaiiscenen och värmer mig. Innan jag vet ordet av svettas jag, hoppar som en tok och sjunger falskt
med i bob hunds låtar. Läste nånstans att den här spelningen hade "mer energi än Vattenfall kan pressa fram på en vecka" vilket är en 
klockren beskrivning. bob hunds spelningar på Hultsfred brukar vara otroligt bra och det här var inget undantag. Låtar som Sista 
beställningen, Istället för musik: förvirring, Min Trampolin, Nu är det väl revolution på gång, gamla låten Edvin Medvind som jag tror jag 
hörde för första gången, även Du där! Kom hit! hör jag för första gången, nya fantastiska låten Sprängd fördämning och den lite crazy låten 
Replokalen där de bjuder in oss i deras replokal och där Thomas sjunger att han glömt nycklarna i de andra byxorna. =) Avslutningen med 
Min lön kommer fem år försent är grym då Thomas står längst ut i vaktgången på staketet och sjunger, bara ett par meter vänster och bakåt 
från där jag står, försökte se mig själv på TV när Thomas springer förbi men det är svårt att se. Det ska komma en skiva med Bergman Rock 
snart som jag verkligen ser fram emot och de nya låtarna med bob hund får mig att längta efter en ny skiva med dem också. De spelar på 
Grönan om fyra dagar och jag ska se dem då också, underbart! Efter konserten går jag med ett lyckligt leende till Stora Dansbanan för att
se The Electric Soft Parade. Deras låt Start Again fick mig att vilja se dem. De har spelat ett tag när jag kommer dit och har hunnit bli varma 
i kläderna, jag får höra ett gäng bra låtar och skriver ner deras skiva också, fast egentligen hade jag redan innan bestämt mig för att kolla in 
skivan. De två unga killarna har en underbar förmåga att få fram bra melodier ur sina instrument. Ibland så byter en av bröderna och 
trummisen plats och visar att de är ett väldigt talangfullt band. Efter deras konsert så visar det sig att jag har lite tid över så jag sätter mig i 
öltältet och lyssnar på Turbonegro som spelar på Pampas. Jag har alltid varit negativt inställd mot det här bandet, kommer inte riktigt ihåg
varför men har lite svaga minnen om nån video och musikbyrån. Jag omvärderar min inställning när jag får se dem live, vilket drag det är, 
riktigt grymt ös. Ska nog ta och kolla in deras skiva lite extra. under tiden de spelar så ringer jag en kompis som är Turbonegrofan, jag ringer
på hans mobil men det är hans mormor som svarar *s*, han har glömt sin mobil hos henne. Jag testar att ringa hem till honom istället och 
lyckas bättre denna gång. Vi snackar lite och han får höra Turbonegro live. Återigen beger jag mig mot Hawaii där New Order går upp på
scenen precis när jag kommer fram. Jag tycker de är lite tidiga och kollar på klockan, den visar 23.57, hela tre minuter tidiga, otroligt! 
De inleder med låten som fick mig att köpa min första New Order skiva, tack vare Billy Corgan iofs, Crystal. Sångaren verkar vara full eller
alla fall påverkad för han faller omkull det första han gör när låten börjar. Den följs upp med Transmission som jag hörde första gången när 
Smashing Pumpkins spelade den på Skansen. Sen följer ett gäng låtar som jag vagt känner igen, ljudet försvinner ett tag på en låt, vilket det
också gjorde under Weeping Willows, och efter ett tag tröttnar jag på de gamla gubbarna som spelar uppe på scenen så jag bestämmer mig för 
att ge upp och gå till tältet för att sova. När jag tränger mig bakåt i publiken passerar jag Jocke Åhlund som står och kollar på New Order, han
märker att jag kollar på honom och nickar till mig, jag nickar tillbaka och går vidare. Jag ser en av mina inneboende gå framför mig så jag rycker 
i hennes jacka och hon vänder sig om och berättar att hon klämt sig igen, denna gång under Caesars Palace konsert och jag blir helt förstummad 
av denna enorma mängd dumhet som strömmar mot mig. Jag blir helt ställd och vet inte riktigt vad jag ska göra eller säga. Hör att hon pratar 
något om att åka till Växjö istället för hem och jag hör mig själv säga något i stil med "gör det" och irrar sen iväg i natten helt desorienterad av 
all idiotisk fakta som sköljde över mig att jag helt glömmer bort vad det var jag skulle göra. Hur kan man vara så idiotiskt dum att man beger sig 
långt fram på ytterligare en rockkonsert när man skadat sig två dagar tidigare på samma sätt? När jag kvicknar till så märker jag att jag hamnat 
framför Hawaiiscenen igen och blir genast lite gladare när New Order spelar Blue Monday och därefter tillägnar Englands VM-låt från Frankrike 
'98 World of Motion till Englands 3-0 vinst över Danmark, en del burop hörs från publiken men bandet bara skrattar. Efter deras konsert kommer 
jag ihåg att jag var på väg mot tältet för att sova lite, på väg dit passerar jag Pampas och där ska Röyksopp ha börjat för en kvart sen, antar att 
de också såg New Order. Jag orkar inte se dem så jag avlägsnar mig från området och när jag väntar på tåget så hör jag att Röyksopp börjar sin 
spelning. Tåget kommer och jag sätter mig trött men lycklig efter alla bra konserter och åker till Hagadals Camping för en varm dusch och några 
timmars sömn. Jag klarade inte alltså att se alla band som jag ville se den sista dagen, The Catheters skulle börja 02.30 och det är mest pga. 
Per Bjurman och att de ligger på Sub Pop som jag ville se dem, nu vart det inte så, jag får väl se dem nån annan gång.

Söndag 16/6
Jag vaknar runt halv nio, mitt tåg går inte förrän elva så jag har gått om tid på mig. Sverige-Senegal pågår för fullt och en person som ligger i gräset
och lyssnar på matchen i radio upplyser mig om att Sverige leder med 1-0. Efter att jag plockat ner tältet, som gick galant, så går jag till stationen
och sätter mig på tåget som ska ta mig till Katrineholm där jag ska byta till ett X2000 mot Södertälje. Det visar sig att jag har plats i en liggvagn,
där britsarna ställts i ordning som säten, det visar sig också att vi inte är mer en tre i vagnen vilket betyder att man kan lägga sig ner och sova de
fyra timmarna de tar till Katrineholm, precis vad jag behövde. Väl hemma så lagar jag en ordentlig middag och vräker i mig maten, har ju inte ätit
något på hela dan.
Årets festival var bra men den förstördes lite första dan av regnet och att det inte var alltför stora överraskningar i de bokade banden. Dock var
det en helt godkänd festival, fast jag har varit med om bättre, Hultsfred '99 är svår att slå. Sjunde året i rad, känner jag mig själv så blir det ett
åttonde år också.