Volvo Coggiola 1800 ESC – modellen som skulle ha efterträtt 1800.

 

 

 

 

Coggiola-skisser över ESC.

 

 

 

Sergio Coggiola hade tidigare jobbat åt Turin-baserade italienska karosseriformgivaren Ghia, men startat eget 1966. Han medverkade i framtagningen av efterföljaren till 1800S – Prototypen ”Beach Car” var hans förslag till den bil som sedan skulle kallas ”Sportswagon” med beteckningen 1800ES.

 

Skiss över Volvos ena förslag till 1800S-efterföljare, ”Beach Car”, som prototypbyggdes

av Coggiola.

 

Coggiola fick sedan uppdraget att modifiera det förslaget till det som sedermera skulle bli den i över 8 000 exemplar serieproducerade 1800ES.

 

ESC var emellertid hans första, helt egna prototyp.  Trots namnet ESC – vilket skulle föra tankarna till 1800ES – var ESC en mer kupéaktig modell än ES.

Coggiola använde samma chassi som existerande 1800E, vilket gjorde att hjulbas etc. blev identiska. Höjden är också densamma som tidigare 1800or. Alla mekaniska kontroller internt i kupén sitter på precis samma ställe som i föregångaren.

Utseendet då? Ja, ESC ser ut som en typiskt modern bil skulle göra i början av 1970-talet. Borta är de runda  linjerna, nu är det (kanske med inträdet i rymdåldern som utgångspunkt?) mer fyrkantighet, långa linjer som gäller. Ett paradigmskifte hade skett inom karosseridesign. 

 

ESC var således mycket modern på flera punkter – bl. a. har den rejäla krockzoner både fram och bak!


 

Karossjämförelse mellan 1800E (fast skissen säger ES) och ESC-prototypen. ESC är längre och har mer svepande former, vilket bl a betyder något bättre sikt bakåt.

 

 

Fullskaleprototypen för Volvo 1800ESC.

 

 

1800 ESC, eller ”Volvo Viking” som den kallades ibland (ej att förväxla med lastbilen med samma namn!) under förevisning på bilsalongen i Paris oktober 1971.

 

 

Motorn i ESC var en standard B20-motor med insprutning. Flera kritiker hade önskat sig en betydligt kraftfullare sexa istället.

Förutom infällda lyktor (á la SAAB Sonett m fl. samtida bilar), fanns även

upp-poppande strålkastare. Amerikanska krav på stötfångare

och lyse tvingade ofta fram sådana här lösningar.

 


 

 

Interiören i ESC var en logisk utveckling av E/ES – mittkonsol, nya, sportigare stolar av 70-talssnitt. Kritiken ansåg att det mesta av detta ändå var föråldrat, jämfört med andra samtida bilar.

 

Ett något större baksäte än i 1800E-kupén, med vadderade mer framträdande hjulhus.

 

 

”Efterträdaren” ESC presenterades av samtida bilpress, som alla uttryckte höga förväntningar på vagnen, även om de flesta var av den åsikten, att grundkonstruktionen 1800 i sig var i behov av modernisering. Engelska Road & Track skrev att bilens lite större chassi nu i själva verket borde kunna rymma en 6-cylindrig motor, och att Volvo borde driva den nya bilen med minst 3 liters slagvolym, och kalla serien för ”Volvo 2000” eller liknande.

 

Men ödet ville annorlunda, de internationella oljekriserna slog till vid denna tid, och som i ett slag var sportbilar inte längre comme-il-faut.  Nu bröt de japanska småbilarna fram, med energisnålhet, lätta chassin, funktionellt. Volvo profilerade sig med start i 140-serien som ett företag med bilsäkerhet i främsta rummet. Att i ett sånt läge lansera en törstig sportbil hade givit företaget onödigt mycket badwill. Å andra sidan hade många besökare på bilsalongen i Paris 1971, där 1800ESC visades tillsammans med 1800E och den nya 1800ES, fått intrycket av att ESC också skulle tillverkas.

 

Fastän Volvo valde att inte gå vidare med 1800 ESC, så innebar inte det att modellens form som sådan kasserades - Ferrari 308GTB4 Som succélanserades 1973 bär snarlika drag med ESC. Om den bara var inspirerad eller helt fräckt ”stal” konceptet låter vi vara osagt. Men en snygg bil är det. Precis som ESC. Vi kan idag bara spekulera hur det hade varit om Volvo fortsatt med sin GT-serie med ESC (och kanske ännu fler bilar?), hade varumärket varit mer ”tungt” och ”legendariskt” då, månne?

 

Ferrari 308 GTB4 från 1975.

 

 

I och med ”Beach Car”, 1800ES och förslaget till 1800ESC, etablerades ett långt samarbete mellan Volvo och Coggiola, som hade ett finger med i spelet i många senare Volvomodeller, t.ex. 262C 164, 760.

 

 

Coggiolas Volvo 262C “Tre Kronor”, 1977.

 

/F