Karls tredje operation
Den 25 januari 2000 var det åter dags för hjärtoperation för vår lille gosse. Nu var vi föräldrar mer nervösa än någonsin. Inte för att Karls väg någonsin framstått som rak och säker för oss, men komplikationer var verkligen ovälkommet.
Jag övernattade på avdelningen med Karl, jag var så sjuk av rädsla att jag spydde hela natten. Karl var lyckligt ovetande om allt, han lallade som en drucken efter förmedicineringen och han hade roligt åt allt och alla på vägen till operationssalen. Det kändes bra att han åtminstone varit glad på vägen in till op.
Vi visste inte riktigt vad som skulle göras annat än att den tilltäppta vänstra lungpulsådern skulle öppnas.
Vi hoppades så smått på tcpc, men vår kirurg, åter Markku Kaarne, lovade inget.
Sent på eftermiddagen var Karl sedan på IVA efter operationen.
Karls pappa träffade Markku kort efter operationen, och det bidde ingen tcpc, men vad bidde det då? undrade vi.
Kirurgen hade tillbringat 3,5 timmar (!) med att öppna Karls lungpulsåder som vuxit igen ända fram till lungornas förgreningar. Markku lyckades rädda två av tre förgreningar till den vänstra lungan. Han byggde dessutom igen en BT-shunt av Gore-Tex som shuntade blod från aortan enbart till den vänstra lungan för att tvinga kärlet att växa till sig och hållas öppet. Glenn-shunten som tillför blod från övre hålvenen till lungorna var nu endast kopplad till den högra lungan.
Karl hade varit i hjärt-lungmaskinen i mer än 3,5 timmar och det tog hårt på hans lilla kropp. Han blev svullen, och ett par dagar efter operationen var syresaturationen plötsligt nere i 60-65 procent. Karl var totalt BLÅ, som ett blåbär. Ingen visste riktigt vad det berodde på, han åkte på en kateterundersökning (hans fjärde) för att kontrollera att shuntarna var öppna, och det var de, läkarna stod som handfallna.
Det var en mycket orolig natt för oss föräldrar. Men under följande förmiddag efter thorax-röntgen kom läkarna äntligen på vad det var som var fel: den högra lungan hade samlat massor av vätska på sig och efter att den tappats bort med ett drän förbättrades Karls tillstånd snabbt. Han blev av med respiratorn samma natt men måste stanna på IVA i ytterligare några dagar p.g.a. att det kom så mycket vätska från lungdränen. Efter sammanlagt en vecka kom han ner på avdelningen och en vecka senare var han hemma. Även denna gång med Marevan för att hålla den nya shunten öppen. Nu hade hans lilla hjärta dock så jobbigt att ytterligare tre mediciner, förutom Marevan och enalapril, stod på hans dagliga medicinlista, nämligen Lanoxin, Spiresis (vätskedrivande) och Furesis. Hans saturation var åter rejält över 80 och andningen var inte mer så flåsande och ljudlig. Men hans hjärta jobbade åter extra så vi visste redan när vi for hem att vi snart åter skulle tillbaka på operation för att stänga Gore-Tex shunten och möjligen göra en tcpc också.
Återvänd till hemsidan
Den fjärde operationen |
