Marulk, Lophius piscatorius, eller kotlettfisk, som den heter hos den svenske fiskhandlaren, är en skön rovfisk med ett fult utseende och med en intressant metod att locka byte ned i sitt stora gap.

        Marulken kan fiskas från sydvästra Östersjön ut genom Kattegatt och Skagerack, utefter östra Atlanten och in i Medelhavet samt i Kaspiska havet. Men marulksfamiljen är stor och det finns 250 arter fördelade på all världens hav. Det är dock bara de storvuxna som, Lophius piscatorius, som har någon betydelse som matfisk.

Lophius piscatorius plansch ur An introduction to the study of fishes (1880) av A.L. Günther

 
        På danska kallas den havtaske, norrmännen kallar den breiflabb, i Frankrike heter den braudroie och engelsmännen har två namn; det ena religiöst anknutet, monkfish och ett som beskriver marulkens jaktlist, anglerfish. Det svenska namnet är troligen mycket gammalt och skulle kunna översättas till havspadda med ett mer modernt språkbruk. Norrmännens bredkäftade namn går igen i danskarnas ”havsväska” och det är en rejäl koffert som marulken är utrustad med i det överdimensionerade huvudet. Ett av de två engelska namnen är intressant då det på svenska kan översättas till ”metarfisken”. Den främre ryggfenstrålen har hos marulken omvandlats till ett ”metspö”, illicium, som har en liten hudflik, esca, ytterst på spöspetsen som ”agn”. Marulken ligger på botten, väl maskerad bland bottenväxterna och ”fiskar” med sitt spö. En nyfiken fisk eller ett räkdjur som kommer för nära har då gjort den sista resan. Med blixtens hastighet öppnar marulken sitt breda gap och i den vattenvirvel, som då bildas, sugs bytet in i gapet.
        Denna sköna fuling trivs främst i djupa vatten och det krävs oftast en lång dörjlina för att fånga den. Mer än 600 meter i vissa fall.
        När den skall till att kopulera går den ändå djupare, den verkar vilja ha det helt tyst och mörkt i den äkta bädden. Den kanske är en omvänd fiskig motsvarighet till de flygresenärer som tillhör ”the 10.000 meter club” och som har haft samlag tio kilometer upp i luften.
        Jag tycker faktiskt att marulken är värre då den kan finna på att gå ned ända till 1800 meters djup under själva sexualakten. Det är det få skandinaviska charterturister som prövar.
        Varje hondjur producerar närmare 1 miljon ägg, som är pelagiska vilket enklast kan beskrivas som att de flyter omkring med havsströmmarna.
        Det är inte mer än femtio år sedan, som många fiskare utefter Skandinaviens västkust slängde tillbaka de marulkar de fick över relingen.

        Utseendet förskräckte!

        De såg rent djävulska ut!

        Det är norrmännen, som i vår del av världen och under modern tid, var först med att inse att detta var en praktfull produkt. Kanske bidrog det att de norska vattnen har betydligt större djupgravar än vi är vana vid och när man började ”djuptråla” (se sidan) fick man breiflabb, som en icke föraktfull bifångst.
        Nå, hur som helst förstod man att marulken var en unik produkt med smak och en köttextur utöver det vanliga. När fisken var dekapiterad, flådd och styckad i ”kotletter”, blev dess saluvärde betydande.
        Många med mig anser att den smakar bättre än hummer. Köttet är fast och då födan till stor del består av kräftdjur smakar den en myckenhet av skaldjur.
        Men man skall se upp hos fiskhandlaren då både havskatt och stenbit ibland marknadsförs som kotlettfisk! De är i och för sig goda produkter men det är en styggelse att låta det kommersiella namnet på marulk glida över till helt andra produkter!
        Själv har jag bara fångat en marulk en enda gång i mitt liv. Det kändes som att få en tångruska på pilken. Absolut dött! Å andra sidan var det ytterligt spännande att lirka kroken ur det bestialiska gapet, som hade en tendens att blixtsnabbt klappa ihop varje gång mina fingrar närmade sig det öppna gapet. Men det finns också söta bilder på detta havsodjur.             Se bara detta portugisiska frimärke från 1998.

            En marulk kan bli över två meter lång och väga närmare 60 kilo. Då huvudet är monstruöst stort anser en del finsmakare att den mest lucullliska delen är en utskuren kokt käft. Själv har jag aldrig prövat marulkskäft men man kan ju ana att det kan appellera mer till bredkäftade gourmander än till stringenta gourmeter.
        I Larousse Gastronomique (1938) finns sju recept på marulk. Men redaktören verkar inte speciellt förtjust – ”en något smaklös fisk” och då menade han säkerligen inte utseendet.

tillbaka till indexsida

vidare till  broccoli

copyright o. saemund 2007