| Hästens Anatomi Startsidan ( Denna sida kommer inom kort också att innehålla illustrationer till texterna ) >>>Skiss över hästens delar<<< Yttre anatomin Under rubriken hästens yttre anatomi tas de benämningar upp vilka beskriver hästens yttre synliga delar, dess exteriör. Nosryggen ger huvudet dess främre profil. Underkäkens bakre nedre del bildar tillsammans med tuggmuskulaturen underlag för ganacherna. Hästens hals bergränsas uppåt av nacken som bakåt övergår i mankammen. Häsens nedre begränsning kallas struprand. På ovansidan i övergången mellan halsen och bålen ligger manken. Ryggen benämnes det parti som börjar efter manken och sträcker sig bak till länden för att sedan övergå i korset. Bålens bakre sida, framför bakbenets muskulatur, benämnes flanken. Hingstens och valackens förhus kallas skaet. På framsidan under halsen finns bingan med sina kraftiga muskelpartier. Bogen består av frambenets övre delar. Bogbladet och dess muskulatur ger bogen dess utseende. Bogen övergår neråt i överarmen och armbågen. Partiet mellan armbågen och karpalleden kallas underarmen. Mellan karpalleden och kotleden finns skenan. Begreppet kota används för området på kotbenets framsida. På benets baksida kallas området mellan kotled och hov för karled. Mellan kotan och kronranden ligger kronan. Kronranden benäms det område där huden övergår i hovens vägghorn. Bakbenets övre muskulösa del kallas lår. Nertill på lårets framsida finns knäet, vilket övergår i skanken. Området mellan skank och skena kallas hasen. Den yttre anatomin från skenan till hoven är lika på fram- och baksidan. Skelettet ( översikt ) Totalt omfattas skelettet av 207 olika ben. Skallen består av ett flertal olika ben. I figuren har endast överkäken och underkäken namngivits. Ryggkotpelaren indelas i olika typer av kotor. I halsregionen finns sju stycken halskotor. Bröstryggen består av 18 bröstkotor. Bakom bröstkotorna finns sex ländkotor. Bakom sista ländkotan börjar korsbenet, vilket består av fem kotskotor som är sammanvuxna till ett ben. Bakom korsbenet finns svanskotorna. Dessa fortsätter hela vägen ut i svansen, och antalet varierar mellan 15 och 21. Mot varje bröstkota ledar två revben, ett på var sida av bröstkorgen. Revbenen övergår nertill i brosk vilket fäster på bröstbenet, som är ett platt ben beläget i bröstkorgens botten. Frambenet börjat uppeifrån med bogbladet, vilket ledar i bogleden mot överarmsbenet. Det korta och kraftiga överarmsbenet ledar i sin tur i armbågsleden mot två olika ben, underarmsbenet och armbågsbenet. Dessa två är hos hästen sammanvuxna mitt på underarmen. Underarmsbenet slutar i karpalleden som är en sammansatt av sju eller ibland åtta olika småben. Under karpalleden finns skenbenet. Detta ledar i kotleden mot kotbenet. I tådelen fortsätter kotbenet till kronleden där det ledan mot kronbenet. Detta ledan i sin tur i hovleden mot hovbenet. Bakbenet börjar upptill med bäckenet. Detta är uppbygt av ett par platta ben, som tillsamman bildar en gördel. Bäckenet är fastsatt mot ryggkotpelaren vid korsbenet. Bakbenet fortsätter från höftleden i det kraftiga lårbenet, som i knäleden ledar mot skankbanet. På knäledens framsida finns knäskålen. Skanken består av det stora skankbenet och det mindre vadbenet. Nedre änden av skankbenet ingår i hasleden, som är uppbyggd av flera olika småben. Nedanför hasleden börjar skenbenet. Skelettets anatomi under hasleden är lika på fram- och bakbenet. Skallen I skallen ingår ett flertal olika ben som är sammanfogade med varandra i sk. sömmar. De olika benen begränsar utåt de håligheter som finns i skallen. Inåt utgör benen ett skydd för huvudets centrala delar där stor- och lillhjärnan är belägna. Överkäken är sammansatt av flera olika ben medan underkäken utgörs av två ben, sammanfogade vid framtänderna. Underkäksgrenarna är kraftigt utvecklade och är fäste för tuggmuskulaturen. Underkäken ledar mot skallen i käkleden, vilket är belägna högt upp på huvudet strax bakom ögat. Tänderna Fyra olika typer av tänder finns i överkäken. Framtänderna, I ( incisiverna ) är sex till antalet. Hos den unga hästen finns dessa i form av mjölktänder. Vid två och ett halvt års ålder fälls de första, I1. Därefter sker byte till permanenta tänder en gång per år, d.v.s. när hästen är tre och ett halvt år byts I2, och vid fyra och ett halvt års ålder I3. Vid åldersbestämning används framförallt underkäkens framtänder. Hästens hingsttand, C1 ( canintand ) är belägen i mellnrummet mellan fram- och kindtänderna. Denna finns i både över- och underkäken och blir synlig vid fyra till fem års ålder. Kindtänderna indelas i P 1-4 ( premolarer ) och M 1-3 (molarer ). Den första kindtanden i överkäken, P1, är en liten tand bälägen omedelbart framför de stora kindtänderna. Denna tand kallas vargtanden. Framtanden Underkäkens framtänder kan användas för bestämning av hästen ålder. Åldersbestämmningen sker med hjälp av det mönster som ses i framtändernas tuggyta. I den unga tanden ses en urgröpning som kallas kärnsäcken.Denna slits så småningom ner och kvar blir det mörka kärnspåret. I tandens mtt finns pulpan som innehåller blodkärl och nerver. Pulpan drar sig tillbaka från tuggytan i takt med tandens tillväxt och nedslitning. Kvar blir ett ljust parti som kallas stjärnan. Ytterligare hjälp vid åldersbestämningen får man av framtändernas form. Den unga tanden är oval och blir med tilltagande ålder allt mer triangelformad. Bröstkotan och Ländkotan Hästens ryggkotpelare är sammansatt av olika typer av kotor, hals-, länd-, kors-, och svanskotor. Kotorna har centralt en kotkropp som ledar mot nästa kotkropp. I den mellanliggande leden finns en disk, vilken utgörs av en elastisk skiva som fungerar som stötdämpare och ökar rörligheten i ryggkotpelaren. Genom kotkroppens övre del löper en kanal för ryggmärg och nerver, kallad kotkanalen. Denna stäcker sig från huvudet hela vägen ut i svanskotorna. Från kotbågen utgår olika utskott. På bröstkotorna är det uppåtgående tornutskottet kraftigast utvecklat och utgör bl.a. underlag för manken. På ländkotorna är tvärutskotten de mest välutvecklade och tjäänstgör som stöd för de stora ryggstäckarmusklerna. Vidare finns mindre utskott som stabiliserar ryggradens rörelser och är fästen för muskulaturen. Startsidan Fortsättning |