personer har läst artikeln sedan 24 juli 2000!personer har läst artikeln sedan 24 juli 2000!
Inledning
Sexuella övergrepp mot barn
Psykologiska reaktioner vid övergrepp
Rekapitulerade minnen
False Memory Syndrome Foundation (FMSF)
Bakgrund till FMS-stiftelsen
Stiftelsens strategier
Referenser
I HypnosNytt september 1994 kunde man under rubriken "Pressklipp" läsa om en i Hufvudstadsbladet publicerad artikel angående rekapitulering av förträngda minnen. Psykiater Ben Furman, som citeras i pressklippet, har haft "livliga kontakter" med stiftelsen False Memory Syndrome Foundation. Stiftelsen är relativt okänd i Skandinavien. Stiftelsens bakgrund och verksamhet presenteras nedan, tillsammans med en diskussion om sexuella övergrepp.
För några år sedan gjordes en svensk undersökning (SAM 73-90) på tvåtusen ungdomar om 17-åringars erfarenhet av sexuella övergrepp. Om man bortser från blottning hade 3 % av pojkarna respektive 7 % av flickorna enligt eget utsago utsatts för sexuella övergrepp. Enligt projektledaren, gynekolog Karin Edgardh, är detta minimarkören för förekomst av sexuella övergrepp. Det är troligt att man underrapporterar. En del som faktiskt utsatts är troligen också med i det åttaprocentiga bortfallet i undersökningen (Sjögren 1992). En undersökning av Rädda Barnen i samarbete med Sifo 1983 visade att 12 % av kvinnorna i åldrarna 18-29 år och 10 % av kvinnorna i högre åldrar har varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Motsvarande siffror för män var 4 % respektive 2 % (Söderlind-Ridell 1993, sid 42).
Antalet polisanmälningar om sexuella övergrepp mot barn har ökat de senaste åren (från 239 anmälningar år 1980 till 1846 anmälningar år 1991), men man räknar även där med ett stort mörkertal där polisanmälningarna bara avspeglar en liten del av övergreppens verkliga omfattning. Många polisanmäls inte, och de flesta fall som verkligen anmäls leder inte till åtal (Söderlind-Ridell 1993, sid 68, skriver att av alla anmälda sexualbrott i Sverige leder endast i genomsnitt 23 % till fällande dom). Detta beror enligt kammaråklagare Stenholm (1992) på att även om hon skulle vara ganska säker på att ett övergrepp begåtts, räcker det inte för ett åtal om barnet inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt eller om det inte finns några synliga skador.
Trots att aktuell forskning visar att barn inte är mindre trovärdiga än vuxna går man alltjämt vid utredningar efter vad den vuxne säger (Sjögren 1992). Ibland förringar man rentav den effekt som övergrepp kan ha på barn. En barnpsykiater sa, så sent som år 1990, att "Sexuella övergrepp behöver inte ge bestående skador på små barn eftersom de inte är psykologiskt eller intellektuellt medvetna om vad som sker." (Persson 1992, sid 205).
SACO har framhållit i sitt remissyttrande över FN:s konvention om barnets rättigheter i samhället, att det är tämligen riskfritt för en vuxen att förgripa sig sexuellt på ett barn (Sjögren 1992).
Lenore C Terr, professor i barnpsykiatri vid UCLA, indelar traumatiska upplevelser i två kategorier, typ I och typ II. Typ I består av enstaka traumatiska händelser och typ II av långvariga eller upprepade upplevelser. Barnets reaktioner är något olika beroende på typ av trauma (Terr 1991). Då Stenholm (1992) menar att sexuella övergrepp inte är enstaka händelser utan ett beteende, kan dessa övergrepp närmast kategoriseras som typ II trauma.
Vid typ I trauma får barnet akuta posttraumatiska symptom. De glömmer sällan händelsen utan återupplevar den genom repetitiva drömmar eller lek, känner rädsla för sådant som erinrar om händelsen och även för allmänna saker som främlingar och mörker.
Vid typ II trauma däremot aktiveras förträngningsmekanismer. Barnet förnekar, tränger bort, dissocierar, identifierar sig med aggressorn eller blir självdestruktiv. Några barn utvecklar spontant tekniker för självhypnos genom att exempelvis upprepa ett ord eller en mening. De har stängt av sina känslor och beklagar sig inte. De kan glömma långa perioder av sin barndom.
Psykolog Kitta Söderlind-Ridell (1993, sid 47ff), som arbetat med många incestoffer, säger att det är viktigt att visa på skillnaderna i de vuxnas reaktioner i de fall förövaren är okänd respektive en till barnet närstående person. Om förövaren är en okänd person, kan de allra flesta barn berätta och omedelbart få hjälp och stöd. Barnet blir trott och omgivningen reagerar och menar att förövaren skall gripas och straffas. Barnet kommer visserligen att bära med sig minnet av en smärtsam upplevelse men kan fortsätta en normal utveckling. Då förövaren är någon som barnet känner - vilket oftast är fallet - blir händelseförloppet helt annorlunda. Initialt kan inte barnet berätta. Barnet är merendels skrämt till tystnad. Hoten kan vara allt från att mamma blir både ledsen och arg till hot om ytterligare bestraffning. Barn är oerhört lojala mot sina föräldrar och därmed förtegna och ovilliga att berätta något ofördelaktigt om dem. Barn som dessutom varit utsatta för sexuella övergrepp har för sin överlevnad utvecklat en sådan mängd av försvarsmekanismer att de inte kan tala om vad de varit med om. I de fall där barnet - troligtvis med någon vuxens stöd - vågar berätta, blir ofta omgivningens reaktion att den misstänkte förövaren måste skyddas. Söderlind-Ridell säger att för en oinvigd måste det upplevas som absurt och osannolikt, men hon har själv mött just sådana reaktioner.
Sexuella övergrepp på barn har långtgående konsekvenser. Ett flertal studier tyder på att sexuella övergrepp i barndomen senare leder till psykiatriska störningar och sociala problem som prostitution, missbruk, självstympning, ätstörningar, depression, ångest och personlighetsstörningar (Murray 1993). Det är möjligt att de flesta av de kvinnor som vårdas inom psykiatrin ha varit utsatta för sexuella övergrepp som barn (Persson 1992, sid 203).
Vi vet fortfarande ganska lite om hur den mänskliga hjärnan fungerar och hur minnen lagras. Man har dock klart för sig att hippocampus, en struktur i tinningsloben, är viktig för minnet, och att den antar ett moget arbetssätt först i 2-3-årsåldern. Under de första åren har inte barnet heller tillgång till språk som symbolsystem. Detta innebär inte att det lilla barnet inte har några minnen, men att dessa förmodligen är lagrade på annat sätt än hos en vuxen, och därför är mer oåtkomliga för rationell bearbetning.
Djurstudier med råttor har visat att unga råttor visserligen glömmer snabbare än vuxna djur, men vid stress kan glömda stimuli återerinras. En vuxen råtta som under några korta lektioner fått lära sig att ett visst stimulus alltid åtföljs av en obehaglighet (en elektrisk chock genom fötterna) har inga svårigheter att minnas detta stimulus1 innebörd två veckor senare. Det gör däremot inte ett ungt djur som får lära sig denna läxa strax efter mjölkavvänjningen, dvs vid ca tre veckors ålder. Om detta djur testas två veckor senare visar det inga tecken på att minnas stimulusets betydelse. Det finns emellertid sätt att få råttungar att minnas. Ett är att för en stund stressa djuren, flera dagar innan "läxförhöret" ges. Sådana djur minns stimulusets betydelse. Den diffusa stressen under mellanperioden kan sägas ha återupplivat vad den lilla råttan lärde sig strax efter mjölkavvänjningen. Kanske är det hormonella förlopp i samband med stress som aktiverar minnesspåren (Hansen 1988, sid 146ff).
Även hos människor har man noterat att traumatiska minnen kan reaktiveras under vissa omständigheter. I en artikel av van der Hart et al (1993) räknar man upp följande reaktiverande stimuli:
Kan man minnas något som aldrig hänt? Genom att modifiera ett uttalande från Greaves (1980) kan frågan om "fabricerade minnen" behandlas under två olika rubriker. Den första är frågan om huruvida suggestion kan skapa heltigenom falska minnen, den andra huruvida befintliga minnen kan påverkas eller förvrängas under terapins gång. Här kan man bara konstatera att forskningen har visat motstridiga resultat, så vilken linje man än företräder finner man experiment som stödjer ens åsikt. Psykologerna John Kihlstrom och Elisabeth Loftus återfinns bland dem man flitigast hänvisar till.
False Memory Syndrome-stiftelsen har fått mycket uppmärksamhet i USA och har flera tusen medlemmar som bidrar till den ekonomiskt. Dess uttalade mål är att hjälpa offren för "falska minnen-syndromet" (FMS), att söka anledningen till att FMS har spridits och att arbeta för att förhindra nya fall av FMS. Målet skall uppnås bland annat genom att befrämja forskning i FMS (Calof 1993).
FMS-stiftelsen tillämpar en selektiv "forskning" och menar att "tre generationer av forskare kan inte ha haft fel". De säger att ingen någonsin kunnat bevisa att man skulle kunna förtränga traumatiska minnen, speciellt inte över en längre tid. De poängterar att minnet blandar ihop det förflutna med nuet och att fantasier, rädslor och sinnestämningar i nuet kan påverka återerinrandet. Denna tes tillämpas dock enbart på offret, inte förövaren. Standardsvaret på frågan om huruvida offrets förträngda minnen är sanna eller ej är att dom alltid är falska. Man tar inget hänsyn till faktumet att förövaren likväl kan ha förträngt minnen av övergreppen (vilket är desto sannolikare om förövaren i sin tur har varit utsatt för övergrepp i sin barndom). Förövrarens försäkran om att inte ha några minnen av dylika övergrepp tas som odiskutabla fakta. I en kort notis i ett av medlemsbladen (FMS Foundation Newsletter, July 3, 1993) nämner man att föräldrarna kanske kan ha glömt övergreppen och därför förnekar dem, men strax efter skriver man att frågan är "empirisk" och visserligen "möjlig, men är den sannolik?" Sannolikhetsskålen väger hela tiden till föräldrarnas förmån och mot barnen. Att inte minnas något (övergrepp) anses vara vederhäftigare än att minnas något. I kort är FMS-stiftelsens budskap "du minns fel, jag minns rätt".
Så här går processen till, enligt FMS-stiftelsen: en vuxen person (oftast en kvinna i 30-årsåldern) börjar i psykoterapi hos en terapeut som hakat på "incesttrenden". Terapeuten ägnar sig åt att välvilligt "hjälpa" patienten minnas bortträngda övergrepp. Patienten går snällt terapeuten till mötes och tror sig ha varit utsatt för incest. Ibland polisanmäler patienten, uppbackad av terapeuten, det sexuella övergreppet och stämmer sina föräldrar på skadestånd. De oskyldiga föräldarna (vanligtvis i 60-80 års ålder) får en chock, förstår inte alls anklagelserna, och använder det mesta av sina tillgångar till advokatkostnader och sin tid till att försöka återföra barnet till familjens hägn. I sin förtvivlan vänder föräldrarna sig förhoppningsvis till FMS-stiftelsen som ger det lugnande beskedet att "allt det där har vi också varit med om, så vi vet att ni är oskyldiga". De rekommenderar att föräldrarna i sin tur skall stämma terapeuten för kvacksalveri. Förhoppningsvis avskräcker man terapeuten, får barnet att inse och ångra sitt misstag och kan därmed få till stånd ett lyckligt slut.
Stiftelsens upphovskvinna heter Pamela Freyd. Hon gifte sig med sin styvbror Peter och fick två döttrar. Fadern diskuterade ibland sina egna sexuella barndomsupplevelser med flickorna. Han berättade om hur han själv blivit utsatt för sexuella övergrepp vid 11-årsåldern och hur han senare blev en manlig prostituerad. Han betraktade dock inte sina erfarenheter som övergrepp utan som tecken på brådmogen sexualitet. Fadern satt ofta i vardagsrummet i badrock så att han exponerade sina könsorgan. Han hade sina döttrar att dansa nakna framför hans vänner när de var runt 9 eller 10 år, och var överhuvudtaget sexuellt extremt frimodig. Fadern var en aktiv alkoholist under flickornas uppväxt, något som förnekades fram till barnen flyttat hemifrån.
Som vuxna gick båda döttrarna i terapi och kom småningom ihåg att fadern hade förgripit sig på dem sexuellt.
Den äldsta dottern, Jennifer J Freyd, är professor och fil dr i psykologi. Hon är gift och har egna barn. Jennifer har själv berättat om familjen och hur FMS Foundation kom till (Freyd 1993).
Jennifer började i terapi 1990 (vid det här laget hade hon ännu inte återfått minnen av övergreppen). Drygt ett halvår efter att hon påbörjat terapin började hennes mor ringa runt till hennes kollegor och skickade dem kopior av en "anonym" artikel (skriven av modern under pseudonym) där det dock framgick tydligt att det handlade om Jennifer och hennes mor, något som modern ibland direkt påpekade. Artikeln handlade om att föräldrarna hade blivit falskt anklagade för sexuella övergrepp på sina barn. När Jennifer gått i terapi 14 månader och började närma sig traumatiska minnen, hade modern redan grundat FMS Foundation. Många av de första styrelsemedlemmarna var föräldrarnas bekanta, bland annat fanns moderns psykiater med. (En av de tidiga experter som varit knuten till den inre cirkeln och som anlitades av stiftelsen i mycket hög grad har offentligt uttalat sig positivt om pedofili.) Fadern skickade ett meddelande till Jennifer där han sa att "hela projektet" enligt honom, primärt var ett sätt att kommunicera med döttrarna. Till saken hör att Jennifer inte under hela tiden hade riktat några officiella anklagelser mot sina föräldrar eller stämt dem. Hennes första officiella framträdande kom på en konferens 1993, då hon var innerligt trött på sina föräldrars sätt att behandla henne och hennes privatliv. Föräldrarna sökte på olika sätt miskreditera Jennifer genom att exempelvis påstå att hon var hjärnskadad och genom att publicera direkta felaktigheter om Jennifers anställningsförhållanden och genom att offentligt spekulera om hennes sexualliv.
Stiftelsen verkar i första hand sprida sitt budskap genom dagstidningar och populärpressen. Om man läser dels artiklar skrivna av FMS-stiftelsens anhängare (ex Ofshe & Watters 1993) och dels stiftelsens nyhetsbrev där de berättar bland annat om kritiken mot dem, är det helt uppenbart att de använder sig av precis samma metoder som de anklagar motståndarna för (pseudovetenskaplighet, inkorrekt statistik, slogans, kult-liknande beteenden, fanatism etc). Argumentationen är starkt emotionellt laddad och man använder gärna kraftfulla uttryck som "modern häxjakt" och anklagar terapeuter för att förstöra lyckliga familjer och skapa monster. Psykologi ses som en religiös "väckelserörelse" och diskussionen om utnyttjade barn är "hysterisk". Målet verkar vara att piska upp en känslomässig reaktion hos läsaren, så att denna inte börjar efterfråga fakta.
I den mån man hänvisar till forskning gör man det dels med hjälp av vaga, allmänna termer som "forskningen har visat..." "experter är eniga om...", dels genom lösryckta citat som kan understödja stiftelsens budskap. Till detta kan läggas direkta överdrifter och felaktig kunskap om bland annat hypnos.
Söderlind-Ridell (1993, sid 62f) skriver om incestfamiljer, att de är slutna system där förmågan till bortträngning och förnekande har en styrka som gör den fullständigt obegriplig för en utomstående. Då familjesystemet blir allvarligt hotat försöker familjen genom sina projektioner sprida misstro och konflikter mellan utredarna. Blir utredarna upptagna av dessa konflikter har familjen lyckats i sitt syfte, nämnligen att än en gång hålla omgivningen på behörigt avstånd och bibehålla det slutna systemet.
Mot bakgrund av detta kan man förstå varför FMS-stiftelsen valt att rikta sina anklagelser mot just psykoterapeuterna. Hade de valt att anklaga det vuxna barnet för att ljuga hade argumentationen blivit ohållbar då de därigenom hade förnekat förekomsten av incest. Genom att istället anklaga psykoterapeuter för att "inplantera" falska minnen kan stiftelsen säga att "visst kan incest förekomma, men inte hos oss". Då incestoffret dessutom ofta är skrämt eller hotat till tystnad, är psykoterapeuter ett betydligt större hot mot familjen. Incestoffret tar sällan av egen kraft upp sitt trauma, medan en skicklig psykoterapeut däremot kan komma familjehemligheten på spåret. Genom att offentligt misskreditera och ifrågasätta psykoterapi som behandlingsmetod och de individuella terapeuternas personliga kompetens och motiv, kan man så misstro och konflikter bland de som skall utreda och behandla frågor om sexuella övergrepp mot barn. Om FMS-stiftelsen lyckas, kommer alla uppkomna minnen om incest att mötas med djup misstro och krav på vattentät bevisföring. Dessutom kommer terapitekniker som hypnos att avfärdas som rättigenom opålitliga och skadliga.
Visst kan det förekomma att minnen mer eller mindre medvetet tolkas fel. Sant är också att våra kunskaper om minnet är ofullkomliga. Men att för den skull förneka att incest förekommer och att minnen av traumatiska händelser kan förträngas är att kasta ut barnet med badvattnet.
I en skrift från FMS-stiftelsen januari 1993 framkommer att stiftelsen varit i kontakt med 2345 familjer. Senare i samma skrift sägs att 45 personer har medgett till FMSF att de upplevt falska minnen. Om detta vore generaliserbart skulle de ge en förekomst av falska minnen på strax under två procent. Men 45 fall i sig kan knappast sägas utgöra ett "syndrom"... Stiftelsen medger själv (FMS Foundation Newsletter, January 8, 1993) att innan de började sin verksamhet hade termen "false memory syndrome" aldrig använts. Det verkar således vara stiftelsens egen skapelse och "bidrag" till vetenskapen.
Calof, D.L. (1993) A conversation with Pamela Freyd, Ph.D., Co-founder and Executive Director, False Memory Syndrome Foundation, Inc., Part I. Treating Abuse Today, 3, 3, 25-39.
Greaves, G.B. (1980) Multiple personality: 165 years after Mary Reynolds. Journal of Nervous and Mental Disease, 168, 10, 577-596.
Hansen, S. (1988) Från neuron till neuros. En introduktion till fysiologisk psykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Murray, J.B. (1993) Relationship of childhood sexual abuse to borderline personality disorder, posttraumatic disorder, and multiple personality disorder. The Journal of Psychology, 127, 6, 657-676.
Ofshe, R., Watters, E. (1993) Making monsters. Society, 30, 3, 4-16.
Persson, B. (1992) Det tidlösa våldet. Stockholm: Rädda Barnen.
Sjögren, M. (1992) Om sexuellt utnyttjade barn. Stockholm: Rädda Barnen.
Stenholm, A. (1992) Barnet i rätten. Ur: Att våga se framåt. Stockholm: Rädda Barnen, 15-19.
Söderlind-Ridell, K. (1993) Incest. Det händer inte här. Partille: Warne Förlag AB.
van der Hart, O., Steele, K., Boon, S., Brown, P. (1993) The treatment of traumatic memories: Synthesis, realization, and integration. Dissociation, VI, 2/3, 162-180.
