Författad 2006.

Skinnskallekulturen är en vida missuppfattad subkultur. Framförallt är det media som vägrar sluta sprida sin nidbild som främst härstammar från ett fjärran 80tal, som går ut på att skinnskallar skulle va nazister och rasister, bara för att grupperingar av dessa valt att kalla sej för just skinnskallar. Varken dessa grupper eller media har egentligen haft nån aning om vad skinnskallekulturen egentligen står för och handlar om sen den uppstod under 60talet. Idag står det dock mer klart för alltfler människor att skinnskallekulturen härstammar ur en blandning av den jamaikanska rudeboystilen och brittisk arbetarkultur, och kretsar kring stil och musik såsom ska, reggae, soul och även oipunk.
Så en del av missuppfattningarna håller på att redas ut, och sanningen få fäste.
Men inom själva subkulturen finns det ännu en del missuppfattningar och nidbilder som har fäste och sprids.

Skinnskallekulturen överspänner en del olika grupper. Precis som dom olika människorna inom denna kultur har så vitt skild musiksmak som northern soul och oipunk, så har dom även vitt skilda sexuella läggningar. Detta är dock väldigt tabubelagt, vilket kan bero på att kulturen till stor del är mansdominerad, vilket brukar tabubelägga just ämnet sexuell orientering. Som följd av detta är homofobin och myterna kring bögar vitt spridda.

Under 90talet var världen fascinerad av fetisher, ett ord få kände till innan dess. Under framförallt senare delen av 90talet dök en ny företéelse upp som gjorde anspråk på ordet skinhead. Framförallt i Storbritannien och i Tyskland började det dyka upp grupper som presenterade sej som ”gayskins”.
Dessa grupper har inte fått varken egentlig stor spridning eller starkt fäste nånstans i Skandinavien, men mytbildningen är ändå stor, och fördomarna många. Frågan är också hur mycket gemensamt det finns mellan gayskins och skinnskallekulturen?

STOR SKILLNAD

Personligen skiljer jag på gayskins och skinnskallar som är bögar/bi, eller icke-hetero.

Som skinnskalle och öppen bög har jag ofta upplevt fördomar från båda håll. Många skinnskallar tror att bara för man hälsar så raggar man på dom och att man inte alls har ett gediget intresse i kulturen. Från andra hållet blir många gayskins förvånade när man påpekar att man faktiskt inte är en vandrande fetish.

Gayskins är alltså i mina ögon inte alls samma sak som skinnskalle och icke-hetero. Det är inte bara teoretiskt det är skillnader, skillnaderna syns även rent konkret.
Jag har genom åren stött ihop med en del gayskins runtom i Europa. Nåt av det första dom brukar ta upp är hur många gånger dom fått förklara för folk att dom inte är nazister, utan inspirerade av orginalskinnskallarna från brittiskt 60tal. Men där brukar jag hejda dom, för det stämmer ju inte! Gayskinsen, alltså fetishskinsen, är helt klart mycket mer inspirerade av 80talsnazisterna än av 60talsksinnskallarna, hur mycket dom än tror nåt annat. Det som kännetecknar ett gayskin är den ofta kalrakade skallen, supertajta fläckblekta jeans, knähöga kängor (ofta utanpå jeansen), och bombarjacka. Långt ifrån låga kängor eller loafers, sta-prestjeans, snagg med rakat snitt, polisonger, och Ben Shermanskjorta. Stilmässigt verkar det egentligen bara va hängslena som sammanbinder gayskins med brittiska 60talsskins, eller så kallade ”orginalare” som dom kallas idag som anammat den äldre stilen.

ÄKTA

Men sen finns det då dom skinnskallar som är flator, bögar eller bisexuella, som har ett hjärta som brinner för orginalarstilen och älskar musikstilarna som skinnskallekulturen kretsar kring. Dom klär sej från hjärtat, lyssnar från hjärtat, ser sitt hem i subkulturen, och ser andra inom denna kultur som bröder och systrar. Deras sexuella orientering har ingenting med deras intresse i kulturen att göra, det råkar bara va så att dom inte är heterosexuella. Men gör detta dessa till gayskins? Mitt svar är: absolut inte!

Som påpekats tidigare finns det stora skillnader mellan dessa människor, dom icke-hetero, och gayskinsen. Ändå är många skins väldigt snabba att döma ut dom som är icke-hetero som just ”äckliga fetishister” och paria för kulturen. Ofta brukar det påpekas att det var bättre förr när det inte fanns några icke-hetero inom skinnskallekulturen.
Men se det har det alltid funnits!

FÖRR

Framförallt i Storbrittanien finns det många återgivna personporträtt av skinnskallar som var bögar, redan från slutet av 60talet. En hel del av dom berättas det om i Murray Healys gedigna bok ”Gay Skins” (1996). I Healys bok berättas inledningsvis om en av dom skinnskallar som media först skrev om då för länge sen, en kille vid smeknamnet Wolf (Egentligen Michael St John). Men det var att han blev funnen mördad det skrevs om, inte det faktum att han var bög och inte hade skämts ett dugg för det, fast han var en känd och respekterad orginalare (Varför han mördades har aldrig blivit känt).

En hel del av bilderna från 70- och 80talet av brittiska skinnskallar är tagna av John G Byrne, en idag äldre skinnskalle ännu bosatt i Brighton. Hans bilder har bland mycket annat prytt återutgivningar av Richard Allens kända ”skinhead”-bokserie, och han gjorde även ett besök i Stockholm under tidigt 90tal då han dokumenterade stadens skinnskallar.
Vid ett av dom tillfällen då jag träffat honom, frågade jag om det var problem på den tiden att va skinnskalle och, som honom, öppen bög. Han sa att det var inget problem alls, alla visste om att han var det. Det var bara ingenting man pratade om. Det var kanske lite att man hade överséende, men mer att man mest brydde sej om ifall nån var äkta eller inte. Nån fetishtanke fanns inte på den tiden.

När man läser Myrray Healys bok är det just detta många berättar, att det bara var nåt man inte pratade om. I boken finns många intervjuer med skinnskallar från kulturens tidiga år, som till och med var ihop med varandra inom samma gäng (eftersom man bara umgicks med andra skins fölldet sej ofta så)! Alla i gänget visste att dom var ihop, bara det att man aldrig visade det öppet. Det var inte märkligare än att det fanns mörkhyade skinnskallar.

Ett känt skinhead i Storbritannien som levt just så, var Nicky Crane, som var högt politiskt engagerad inom högern, och är mycket känd genom skivomslaget till punksamlingen ”Strength thru oi”. Han säger dock i BBC-teveprogrammet ”Skin Complex” att han hoppade av extremhögern just för att den var så homofob. I programmet var han våghalsig nog att komma ut som bög, till många skinnskallars, oavsett politiska åsikter, chock. Det visade sej dessutom senare att han var tillsammans med en annan skinnskalle.
I programmet intervjuas flera skinnskallar som är icke-hetero, och som tvingas leva ett dubbelliv på grund av skinheadkulturens homofobi.

BAKGRUND

Gayskinkulturen har dock ett helt annat ursprung. Även om många inom denna kultur påstår att den härstammar ur brittisk 60tals-skinnskallekultur, så är det snarare så att en del homosexuella helt sonika ”stal” sin fiendes uniform under senare hälften av 80talet. Just under det decenniet fick nynazismen och andra liknande rörelser stor genomslagskraft, och nånstans i Storbritannien började till sist en del homsoexuella män att ”avväpna” sin fiende genom att klä sej som denne, och på så sätt visa att dom är lika starka.
I just ”Skin Complex” lanseras en teori om psykologin bakom gayskinkulturens uppkomst – att bögarna helt enkelt visade nazisterna att ”vi kan ta er kultur – vi klär av er hur lätt som helst” genom att kopiera uniformen och göra den till sin egen.
Det var främst under 80talet som nazister utgav sej som ”skinnskallar” och klädde sej hårt och extremt. Vid mitten av 90talet var denna avväpning nästintill total: gayskinsen hade blivit många i länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien, och var då ännu ett skäl för nazisterna att börja klä sej som Svenssons istället. Dom ville ju inte se ut som bögar!

En annan skillnad mellan skinnskallar och gayskins är åldern.
Skinnskallekulturen ses mycket, som dom flesta subkulturer, som en ungdomsföretéelse, att man söker och rebellar. Inom kulturen är påfallande många tonåringar och strax däröver, vid högre ålder verkar många ha lämnat kulturen bakom sej utséendemässigt.
När det gäller gayskins däremot, så verkar det snarare va tvärtom. Om man söker genom gayskinsidor som worldskins.com eller söker på skins på gayromeo.com, så är nästintill samtliga en bra bit över 30. Oftast har dom vid tidigare ålder aldrig varit i kontakt med nånsomhelst sorts skinheadkultur. Gayskinsen blandar sej sällan med andra sorters skinnskallar.
Och några kvinnliga gayskins verkar det inte finnas alls.
Dock finns det en stor del icke-hetero skinnskallekvinnor inom den icke-fetishierade kulturen.

Dom icke-hetero skinnskallarna som inte fetisherar som gayskinsen gör, finns dock ofta på ska-konsärer, framförallt i Tyskland och Storbritannien, ihop med sina partners, men säger inget och har ingen fysiskt kontakt. Det är okej att man finns, bara det inte syns.

Det finns dock en del icke-hetero skinnskallar som kanske inte skyltat med sin läggning, men ändå synts mycket. Svenska gaytidningen QX är grundad och förvaltad av en skinnskalle sen många år, och i Nederländerna finns SkinJack, en högt ansedd skinnskalle som bland annat arrangerar konsärer, och ses som ett europeiskt nav skins emellan. Han har aldrig hållt hemligt att han är bög, och har berättat för mej:
”- det tog sin tid att bli accepterad, jag fick bevisa att jag var äkta”. Vad är det som är så misstänkt med att nån är icke-hetero när det gäller att boka spelningar för bra skaband?

JOBB

Skinnskallekulturen stoltserar ofta med att härstamma ur arbetarklass. Detta kan ses som smått absurt i Sverige, men man kan åtminstone påstå att dom flesta skins i Sverige inte kommer från superrika förhållanden. Många sätter också heder i klassiska knegarjobb. Även här finns det en skillnad gällande gayskinsen. Dessa verkar ofta ha det väldigt gott ställt, arbetar påfallande ofta med högavkastande affärer inom stora företag, och har ofta inget problem med att spendera mängder av pengar på märkesvarorna som ”är ett måste” för varje skinnskalle. Gayskinsen är ofta mycket märkesfetisherande, och det är oerhört viktigt att ha ”rätt” märken, och absolut inget slitet eller begagnat. Märkesbesattheten är rätt utbredd även bland andra skinnskallar, men ändå inte med samma styrka. Där kanske man sätter mer heder i vad man gjort för att få råd med sina kläder, snarare än att bara visa att man har råd, som gayskinsen tenderar göra.

SCENEN

Själv har jag aldrig riktigt varit vän med pengar, dom och jag går inte riktigt ihop. Samma gäller mej när det kommer till gayskinvärlden, jag och den går inte riktigt ihop, trots att jag är bög och skinnskalle. Jag tyckte ändå för många år sen att det var intressant att se om gayskinscenen hade nåt att ge, och vad den gick ut på.
Personligen tyckte jag att det kändes tomt och kallt, och jag kände mej mycket oförstådd som hade ett brinnande hjärta för en subkultur som kändes som mitt hem. Jag hade på flera håll kommit i kontakt med skinnskallar och hade upptäckt musik och stil som jag kände var för mej, och jag stod helt främmande inför gayskinkulturen.
När jag beslöt mej för att gayskinvärlden inte var nåt för mej upptäckte jag att jag på många håll inom skinnskallevärlden motarbetades och baktalades. Även nu, många år senare, är jag ständigt beryktad och omtalad. Främst av folk som aldrig nånsin träffat mej!

FARLIG

Fast jag bara är en vanlig skinnskalle som gillar ska, soul och äldre reggae, klär mej från hjärtat (och det råkar bara bli just skinnskalle av mej hur jag än gör), tycker om att prata med andra med lika smak i stil och musik, som mött samma fördomar från omvärlden, mest tycker om att ta några bira med vänner och stuffa lite lugnt i bakgrunden till ett bra skaband, och som försvarar kulturen in i det sista – så är jag tydligen mycket, mycket farlig för kulturen!? Så pass farlig att människor som inte känner mej och som aldrig har haft med mej att göra sitter och har hela diskussioner om ifall jag är acceptabel eller inte, bara för jag befinner mej i samma konsärlokal! Det har till och med startats slagsmål i ämnet, dock for dom förbi mej och jag gick. Men ska jag behöva gå, ska jag behöva hålla mej undan en kultur jag har i hjärtat?

Då tänker jag på alla icke-hetero skinnskallar, killar som tjejer, som inte vågar. Jag känner jag måste stå upp för dom, jag måste ge dom ett ansikte att se sej själva i, för dom finns ju därute.
Ibland har jag fått förtroenden i ämnet. Det är synd bara att det ska behöva va förtroenden, dom skulle inte behöva va hemliga!

FÖRTRYCK

En del av dom som vågat visa sej icke-hetero, har senare anpassat sej – kärleken till kulturen kommer före den förbjudna kärleken. En del har till och med valt att ”bli hetero”!

Det krävs stort mod och styrka att va öppen icke-hetero skinnskalle, då man jämt anklagas för att va förrädare. Det är som att äntligen ha funnit sin hemkultur som man brinner av hela sitt hjärta för, bara för att bli fördriven för nåt som inte ens har med kulturen att göra.
Från andra hållet kan man bli bortstött av anda icke-heteror, då dessa ofta tror att man är en självföraktande fascist, och gör det klart att man inte är välkommen. Där heller.

Jag kan förstå att folk provoceras av gayskins. Men gayskins och icke-hetero skinnskallar är som ni kunnat läsa långt ifrån samma sak.
Kanske borde gayskinsen helt enkelt uppfinna ett eget namn för sin kultur, och låta vårat ”skinhead/skinnskalle” va ifred?
Ändå: istället för att fantisera en massa kring gayskins, borde skinnskallekulturen inse att det handlar om en helt annan kultur som inte är ett hot, eftersom den ändå så lite berör skinnskallekulturen, utom just i ordet ”skin”. En icke-hetero skinnskalle är en skinnskalle, inte ett gayskin som infiltrerar för att smutskasta kulturen.

Ingen skulle utsätta sej för den skit fan får som icke-hetero skinnskalle, om man inte brann väldigt mycket och alldeles äkta för kulturen, långt inne i sitt hjärta.

BOKTIPS:
”Gay Skins – Class, Masculinity and Queer Appropiation” av Murray Healy, Cassell 1996, 209 sidor.

FILMTIPS:
”Oi Warning” – mycket bra tysk film om unga människors sökande inom skinnskallekulturen.
”The Stars We Are” – svensk film om gayskinnet Karl Grogarns sista år i livet. Finns att beställa via http://www.qx.se/ på VHS.
”Skin Complex” – brittiskt BBC-teveprogram om och med olika sorters skinnskallar, som kretsar kring ämnena icke-hetero och färgade skins under tidigt 90tal.

© 2006 skinnboll@hotmail.com